Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den gamle öfversten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Öfverste G**, min granne midtemot, kom ofta in på
våi- gård. Det roade honom att betrakta våra ekipager, gå
in i stallet och mönstra hästarna.
»Dåliga äro de,» brukade han ofta säga om våra f. d.
sprakfålar; »men icke stort bättre voro de som vårt kavalleri
nyttjade i sista finska kampanjen. Avansera kom just inte
i fråga, men man behöfver äfven fötter för reträtten, och
de arma krakarne orkade icke ens med det, oaktadt de hade
Klingsporren, den Gud fördöme, beständigt i slaksidorna
på sig.» •
Slutligen blef det en vana hos öfversten att hvarje
morgon på slaget nio infinna sig på mitt kontor för att
in-hemta nyheter, och på sådana var aldrig någon brist. Jag
hade hyrkuskdrängarnas berättelser från den föregående
dagens körningar att omtala; jag disponerade så godt som
öfver alla torgets bodbetjenter och mångelskor, för att
icke tala om roddartrappan, det bästa postkontoret bland
alla; jag hade, med ett ord, nyheter både till lands och
vatten.
»Morjens, min unga fältväbel!» var ölverstens vanliga
helsning, när han stack sitt vfviga silfverhufvud inom
kontorsdörren; »hur lyder rapporten för i går?»
Snart blefvo vi mycket förtroliga med hvarandra, och
ofta var jag bjuden upp till honom för att bese hans
vapensamling, som var ganska betydlig, och icke sällan visade
han genom små presenter något prof på sin ynnest och
välvilja för min person.
Morgonen af en vinterdag satt jag framför brasan i
min lilla kammare, som ligger en trappa högre än kontoret.
Fastän klockan redan slagit nio, hade jag ännu ej gått ner
på mitt embetsrum, emedan jag, hemkommen sent på natten,
sent hade lemnat min säng. Då öppnades hastigt dörren,
och min granne öfversten steg in med sin vänliga
morgon-helsning.
»Kontoret var stängdt,» tilläde han, »och som jag
der-nere hörde att min unga fältväbel var i sitt tält, så tog
jag mig dristigheten att helsa på.»
Jag bad honom naturligtvis vara välkommen, lemnade
honom min stol framför brasan och bjöd honom derefter
en pipa tobak, den han med sin vanliga fryntlighet mottog.
»Jag ser att min vän också har en liten
vapensamling,» anmärkte han, kastande blicken på ett par bössor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
