Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rosalie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den mannen något skyldig, som blir god och öm mot min
lilla Nelly, och detta bör ju icke vara så särdeles svårt,»
tilläde hon småleende och med blicken på en liten
blå-kjortlad alf, som, stående framför en stol, svängde med sin
lilla fot, såsom hon sett sin mors elever göra.
Rosalie gifte sig med en ung borgare, en hattmakare,
som nyss blifvit sin egen. Hon ådagalade äfven i detta för
henne så främmande kall, att qvinnan, om någon, kan hvad
hon vill, när hon ser ett bestämdt mål för sin sträfvan.
Jag hörde visserligen, med anledning af detta giftermål,
några borgarfruar med rynkade näsor klaga öfver att
handt-verksklassen ofta får hålla till godo med hvad noblessen
förbrukat, så väl af fruntimmerskläder som af fruntimmer;
men snart erkände dock alla, att f. d. dansösen var ett
mönster för handtverkshustrur, och att det var en »charme»
att se henne i hennes hus. Hon spred ljus och behag
omkring sig; men, ty värr, var hon icke sjelf att afundas,
liknande i det fallet solen, som upplyser och värmer all verlden,
men, efter hvad man påstår, fryser sjelf. Rosalies man,
hattmakaren, rå och hård af natur och uppfostran, förstod
icke att uppskatta en sådan qvinna, det var för fint foder
till en så grof felb. Strupar, vana vid finkel, sky
champagne och andra ädlare drufvor. Det råa och grofva, inom
sig sjelf erkännande det finas och älskvärdas öfverlägsenhet,
hata och förfölja det just fördenskull desto mer, och det
vidriga har sin största vällust i det skönas marter. Det var
mörkrets eviga strid mot ljuset, afgrundens mot himmelen.
Tåligt uthärdade Rosalie de lidanden och
förödmjukelser, som riktades mot henne sjelf; men när hattmakaren
en dag lade sin våldsamma hand på lilla Nellys vackra
hufvud, då tog Rosalie sitt barn på sina armar och rymde
den mannens hus, för att aldrig mer komma åter.
Men detta var också hennes sista kraftansträngning.
Döden, lifvets enda synliga engel, närmade sig.
»När jag är död,» sade hon till mig, »gå till honom
och säg, att Nelly, som icke mer har en mor, behöfver
en far.»
En annan gång, och när jag bad henne att såsom
minne få hennes porträtt, yttrade hon:
»Hvarför be mig om denna bedröfliga bild! . . . Och
för öfrigt är jag så utledsen vid verlden, att jag icke ens
såsom porträtt vill stanna qvar!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
