Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brudgummen på Nor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utan att någon, med undantag af min far, hyst ens den ringaste
förhoppning om att bli kyrkoherde. Men så var också min
far, efter hvad man bestämdt trodde sig veta, den ende i
sin slägt som tagit pastoralexamen, hvartill kom, att han af
stiftets presterskap ansågs icke blott för en rättskaffens
em-betsbroder, utan äfven som en ovanligt kunskapsrik man,
den der med tiden kunde vänta sig ett pastorat åtminstone
af tredje klassen.
Nog kom tiden med flere barn och större fattigdom,
men aldrig kom pastoratet. Hoppet, menniskans tröst, blef
emellertid min fars förtviflan. Sockenboarne hade nemligen
lofvat min far, hans bön och förskyllan förutan, att vid
kyrkoherdens och prostens dödliga frånfälle gifva honom
pastoratet, och ryktet derom hade kommit till prostens öron.
Följden deraf blef, att en vacker dag, när komministern
råkade prosten och efter gammal vana frågade: »Hur mår
vördig broder prosten i dag?» denne svarade: »Mycket bra,
gudnås!» och såg dervid med plirande ögon på sin
tilltänkte efterträdare. Min far skiftade färg, anklagade sig
nästan för mordanslag mot .sin närmaste förman och vågade
aldrig från den dagen fråga hur prosten mådde. Denna
fråga var också obehöflig. Prosten mådde alltid bra och
*1
komministern sämre och sämre, ty, såsom det heter i det
bekanta poemet:
»Som sex förhåller sig till ett, sig prosten till kaplan förhåller.
Följaktligen dess mage ock den samma proportion behåller.»
Fattigdomen i mitt barndomshem vill jag ej beskrifva,
men visst är, att smederna vid ett jcrnbruk, nära hvilket vi
bodde, lefde som herrskap mot oss. Äldre vordne, kunde
jag och mina syskon vara våra föräldrar till mycken hjelp,
bröderna på åkern och logen, och systrarna i ladugården
och väfstolen; men hur vår stackars mor redde sig, när
vi alla voro små, är mig ännu en gåta. Det första ljud
mina öron uppsnappade var väfskedens slag, som upprepades
ihärdigt både natt och dag, och ännu hör jag det i min
senaste ålder, fast modershanden, som förde den, för
längesedan är förvittrad i jorden och det modershjerta, som slog
i kapp med den, icke mera slår.
Min far hade icke uraktlåtit något för min och mina
syskons undervisning, den han sjelf naturligtvis ledde, med-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
