Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brudgummen på Nor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
delande oss oförtrutet hvad han sjelf visste och som långt
ifrån var ringa. Vid sexton års ålder talade jag latin som
mitt modersmål, läste obehindradt hebreiska och grekiska,
och jag hade icke fyllt mina sjutton, när jag i predikoväg
blef min fars biträde. På den tiden gick detta för sig utan
högvördig tillåtelse. Aldrig glömmer jag min första
predikan. Med darrande knän beträdde jag trappan till
predikstolen, lika knagglig och smal som vägen till lifvet; men
väl uppkommen, kände jag mig modig och stark, ty jag
tänkte på Kristus, som vid tolf års ålder predikade i templet,
utan venia concionandi af konsistorium, liksom jag. Min
predikan var så till vida ortodox, som den alltigenom var
väl späckad med bibelspråk; men som jag läst mycket
romaner, isynnerhet af Lafontaine, dem jag fått låna ur
inspektörens bibliotek, så hade jag äfven att bjuda på en mängd
sentimentala öfverdrifter. Sålunda yttrade jag bland annat
följande:
»Ja, mine älskade åhörare, den fromma och dygdiga
menniskan skall nedstiga i en graf, fylld af all verldenes
tårar.»
»Då måtte hon komma att ligga blött,» inföll en röst
nerifrån och helt nära predikstolen.
Jag höll på att komma af mig; men lyckligtvis såg
jag i detsamma min far skrufva på kalotten, der han stod
i dörren till sakristian och med ängslan betraktade mig.
Jag repade mod och lyckades för öfrigt, om jag undantager
att jag råkade säga: »Dödens skarpa filar» i stället för »pilar»,
men för hvilken missägning jag likväl skördade loford af
smederna på Nors bruk. Rösten som afbrutit mig tillhörde
länsmannen i orten, Anders Sten, en ung och påflugen sälle,
som hade ett horn i • sidan till mig, emedan han, ehuru
utan skäl, såg i mig en gynnad rival. Han hade nemligen
tre särskilda gånger friat till bruksinspektörens dotter och
alla gångerna fått korgen. »Den vackra Eva», så kallades
flickan, var jemnårig med mig och barndomsvän till på
köpet. Mer än en gång hade hon vid mina täta besök i
inspektorsgården gifvit mig smörgåsar samt en och annan
varm oskalad potatis, men längre än till smörgåsar och
jordfrukter hade likväl icke hennes ömhet sträckt sig. Hennes
fader var den egentlige husbonden på bruket, ty den rätte
eller brukspatronen vistades för det mesta i Stockholm,
förmodligen för att studera den nyare jerntillverkningen, medan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
