Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett hjerta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hon med synnerlig tillgifvenhet omfattade mig, troligen för
mina prestkragars skull, om hvilkas betydelse hon hade ett
högt begrepp, kanske också derför, att jag mot mina
di-sciplar aldrig -begagnade den der stränga konsistoriella
lärareminen. Bäst som vi gingo ryckte hon mig i rockärmen,
sägande:
»Se närmare pä den der herrn som vi möta. Har han
inte ett bra godt och redbart utseende? Ar det inte ett
ansigte som bjuder förtroende och lofvar lycka?»
Jag såg upp och igenkände skrifvaren, hvarom fru
Nisson talat. Det var en högväxt man af min ålder och
med ett ansigte sådant som flickan nyss beskrifvit det,
hvartill kom ett äkta jovialiskt drag, som tycktes för allo
ha slagit upp sitt lustläger kring hans läppar.
»Aldrig har jag hört honom tala,» fortfor Fanny, »och
ändå håller jag så mycket af honom.»
Jag betraktade noga Fannys ansigte, när hon yttrade
dessa ord, men upptäckte ingen annan rodnad än helsans
och ungdomens vanliga rosor. Den mest oskyldiga, liksom
den mest förhärdade, rodnar minst. Det är ytterligheternas
vanliga beröring i detta lif af evig cirkelgång. Fanny syntes
endast något tankfull, men det var en tankfullhet af ljus,
icke af skuggor.
Ungefär tio år derefter mötte jag på Norrbro min förra
elev. Hon hade då redan varit gift i sex år och efter sitt
stånd, hvilket var gifvet, men äfven lyckligt, hvilket icke
alltid är så. Den ståtliga och till en fullkomlig skönhet
utvecklade damen kände genast igen mig och talade till
mig med samma välvilja och förtroende som den
femtonåriga förr. Sedan vi på detta sätt språkat om ett och annat,
frågade hon just som vi skulle skiljas:
»Är ni bekant med kamrer Vesterstrahd?»
»Kamrer Vesterstrand?» upprepade jag; »nej, fru
gref-vinna.»
»Ni minns då inte den unge mannen, som bodde i
samma hus som fru Nissons pension?»
»Ah, nu erinrar jag mig... Ni kommer ännu ihåg
honom?»
»Javisst, det var ju mitt ideal,» svarade grefvinnan
»och ni blir väl inte för mycket sträng mot mig, om jag
säger att han ännu är det?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
