Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jonas Dugge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
priset, stoppar vinsten i egen ficka, bedyrar inför sin
löjtnant att inga biljetter kunde fås och får derför naturligtvis
ovett öfver öronen, men tröstar sig lätt på närmaste krog.
Förtviflad skyndar von Aken till sin fästmö med den
sorgliga underrättelsen att han omöjligen kunnat skaffa
biljetter för den gången, emedan alla varit utsålda, »innan ens
hin fått skorna på sig», såsom orden föllo. Fästmön och
hennes mor blifva så mycket mer ledsna och förargade, som
de redan hade köpt sig toaletter enkom lämpliga för
konserter å kungl. operan. Under denna brydsamma belägenhet
komma fyra konsertbiljetter med en skrifvelse från Jonas
Dugge, hvari denne ber damerna hålla berörde biljetter till
godo och icke anse sig för mycket förbundna derför,
emedan det hela förmiddagen varit god tillgång på denna vara,
ehuru den kanske nu först tagit slut.
Rytande af harm, vill löjtnanten genast skicka
biljetterna tillbaka eller åtminstone liqvid för dem, men det sätta
sig damerna på det lifligaste emot.
»Det går inte an,» förklarar modern, »att vara så oartig
mot en kavaljer, som på det hela taget aldrig gjort oss
annat än godt.»
»Ack ja,» instämmer dottern med tanken på valsen och
tårtorna.
Aftonen efter konsertens slut råkar Dugge liksom af
en händelse de begge damerna med löjtnanten utanför
teaterhuset. Klart, att de förra öfverhopa sin välgörare med
tack-samhetsbetygelser, medan löjtnanten skär tänderna, lik en
hungrig krokodil.
»Hon sjunger ju som en engel,» yttrade Dugge, »men
löjtnanten tycker inte om Catalani, det ser jag tydligt, och
kanske inte alls om vokalmusik. Jag kan ej undra derpå,
ty de eviga trumhvirflarna måste slutligen förstöra äfven det
mest musikaliska sinne. Och likväl, hur nödvändig är icke
musiken 1 Olyckliga, tröstar den oss; lyckliga, ökar den vår
lycka. Den som icke har eller den som förlorat tonsinnet,
är derför den olyckligaste menniska på jorden och kommer
bestämdt att göra andra lika olyckliga som sig sjelf, ty ingen
harpoton skall göra sig hörd, när Sauls onde ande
kommer ... Är det inte så, goda mamsell Therése?»
»Visst är det så,» svarade Therése.
»Är det inte så, min nådigaste patronessa?»
»D’ä’ det visst det,» svarade patronessan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
