Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grefve Woyna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
framställa de sig som bilder af de tunga sorger försynen
lägger på menniskornas hjertan, för att bevara dem mot
frestelsernas anfall. Väntar mitt hjerta måhända en sådan sorg?
Knappt hade han halfhögt uttalat dessa ord, förrän han
hejdades af en djup suck, som tycktes komma ur en
sten-lagd graf vid hans sida. Han ryste ofrivilligt, men
besinnade sig och sade:
»Under grafstenen tystna alla suckar! Det var blott en
hörvilla.»
Åter hördes en djup suck, som upplöstes i ett häftigt
snyftande.
»Här är en lefvande som lideri» utbrast han,
skyndande efter ljudet och upptäckte mellan ett par grafstenar
en qvinlig varelse liggande framstupa och, att döma af
klädseln, tillhörande den så kallade bättre samhällsklassen.
En mörk schal låg bredvid henne, och hon dolde ansigtet
i det fuktiga gräset mellan grafstenarna, men det obetäckta
hufvudets baksida var prydt med utmärkt väl flätadt hår.
Hon var tydligt i djupaste förtviflan, men hade likväl icke
rifvit upp sitt hår, såsom qvinnor bruka i häftig sorg,
åtminstone på skådebanan.
Den känslige Johannes upprördes af hennes lidande och
sade med sin mildaste ton: »Förlåt att jag stör eder sorg,
men jag tror att Gud har skickat mig att trösta er, ty jag
gick ut utan att veta hvarför. Tillåt mig att bistå er!»
Den unga qvinnan reste sig upp, darrande i alla
lemmar lika mycket af nattkyla som af smärta, svepte sin schal
om sig så att ansigtet doldes, hvarefter hon satte sig stum
på grafstenen.
Emellertid hade Johannes fått se hennes ungdomliga
fägring, i sorgen och tårarna lik en ros i ett nattregn.
Hans deltagande ökades till innerlig oro, liksom hade hon
varit hans egen syster eller ännu närmare hans hjerta.
»Jag gissar,» sade han, »att ni här har någon kär
an-förvandt under jorden, att ni derför glömt er qvar och
blifvit instängd . mot er vilja. Jag kan skaffa nyckeln till
en gallerport, tillåt mig följa er hem!»
Hon suckade djupt och svarade: »Ack, här är mitt
hem, här bor min mor ... låt mig stanna hos henne!»
»Sorgen efter en mor är så ren, att den kan lösas i
from undergifvenhet,» förklarade Johannes; »låt mig derför
följa er hem!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
