Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grefve Woyna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
honom i afgrunden för det. Han kom lik Jupiter i ett
guldregn, men guldregnet försvann ej med honom. Aldrig
öfvergaf han fcelt och hållet sina Elviror. Älskaren kunde
mången gång för evigt vara förlorad, men alltid stod vännen
och beskyddaren qvar. De äldre kupidonerna så väl som
de yngre kunde skryta med lika rikt förgyllda pilar.
»Jag har ett uppdrag, herr grefve,» sade magistern,
»från mamsell Carolina W.»
»Nå ändtligenl» utbrast grefven utan att förbluffas af
den svarta prestkaftanen; »hon har då inte glömt mig, den
charmanta flickan!»
Magistern skildrade med få, men kraftiga ord hvad hon
lidit just för det att grefven funnit henne så »charmant».
Woyna blef verkligen ledsen, fast han denna gång endast
var en oskyldig orsak till en qvinnas lidande. Magistern
framtog det olyckliga smycket och bad grefven taga det
tillbaka.
»Hvad betyder detta!» ropade Woyna; »jag har aldrig
gifvit henne något. Jag erkänner, att jag bjöd henne tömma
en hel juvelerarebod, men hon afslog mitt anbud med en
prinsessas värdighet och lemnade mig förlägen, lik en som
velat fånga en solstråle.»
»Hvem har då kunnat lemna henne denna dyrbara
gåfva?» frågade magistern.
»Någon annan lyckligare än jag!» svarade grefven med
ett ännu sorgligare uttryck i sitt ansigte, men som icke
föreföll magistern lika vackert som det förra.
Dennes tro på Carolinas oskuld vacklade ett ögonblick.
Hon hade någonting att dölja, hon skyllde på Woyna. Det
fanns då en annan, det finns så många diplomater.
»Låt mig se litet på broschen,» bad grefven och
betraktade smycket noga. »Men livad vill det här säga!»
utbrast han; »broschen har verkligen varit min, och jag
har gifvit bort den, men åt en annan. Huru har den
kommit i Carolinas händer?»
Saken invecklades ännu mer. Slutligen sade grefven
vänligt: »Jag hoppas likväl, att allt skall kunna förklaras
till den stackars flickans bästa. Gå till den gamla
grefvin-nan W., ty hon har fått broschen af mig på sin sjuttionde
födelsedag . . . märk, min herre, på sin sjuttionde födelsedag.
Säkerligen har hon vid något tillfälle skänkt vår Carolina
den der lilla leksaken. Emellertid känner jag nu följden af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
