Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grefve Woyna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
renhet att afvisa honom. Han talade så mildt, att min
fruktan försvann, och jag lyssnade med förtjusning och
svarade det bästa jag förmådde. Jag var alldeles förtrollad.
Under tiden kommo vi utanför en juvelerarebod. Grefven
stannade och bad mig följa sig in i boden och välja allt
hvad jag behagade: »Ni borde,» sade han, »prydas med
jordens alla dyrbarheter eller, rättare, de borde prydas af
er. Ett ord, och alla dessa skatter ligga för edra fötterl»
— Då vaknade mitt förstånd, jag vred på min
förlofnings-ring, fick mod och svarade: »Herr grefve, jag är förlofvad
med assessor Stadius och kan icke mottaga ens en
sand-perla af någon annan.» Derpå flydde jag in i ett hus, der
en af mina skolkamrater, fröken Clara von E., bor. Jag
omtalade mitt äfventyr för henne, och hon skrattade bort
min oro och önskade sig ha varit i mitt ställe. Jag gick
hem, men nändes icke oroa mina fosterföräldrar med det
dumma äfventyret. Ett pär dagar derefter var min
födelsedag och den dag, då det der olyckliga smycket upptäcktes.
Huru det kommit i min sykorg, har jag aldrig kunnat
begripa. Jag misstänkte dock, att grefven på något sätt skaffat
dit det, och derför kände jag mig skyldig och saknade mod
att omtala mitt möte med honom. Hvad som sedan skedde,
känner ni.»
Magistern blef nu icke blott fullkomligt lugnad, utan
ännu mer betagen af Carolinas ödmjukhet att bekänna sig
felaktig, ehuru hon ingenting brutit.
»Här återstår blott ett medel,» tänkte han; ygrefven
skall återupprätta hennes rykte, om han är så ridderlig, som
han säges vara.»
Magistern tog broschen och ilade med den till grefve
Woyna. Han fick väl vänta en timme i förmaket, men
ändtligen visade sig det österrikiska sändebudet med sitt
vanliga förbindliga leende.
Mången torde ännu minnas grefve Woyna, den utsökt
fine och intagande verldsmannen med den kala hjessan, men
med det vackra, milda ansigtet, den höga välbildade
gestalten, ytterligare förskönad af den lysande ulanuniformen.
Hvad han uträttat som diplomat, känna vi ej; men voro
de nät han såsom sådan utlade lika fina och fängslande
som dem han spann kring det täcka könet, så borde
Metter-nich varit en skolgosse mot honom. Han var en Don Juan,
men säkerligen önskade ingen af de många han förfört
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
