Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjöröfvaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kaptenen började sin bikt, som visst drog ut en hel
timme. Naturligtvis skall jag aldrig yppa hvad som under
biktens insegel anförtroddes mig, men det kan jag dock
säga, att alla de hemska historier, som voro i omlopp
rörande kapten Parder, förhöllo sig till hans egen berättelse
som sandkorn till berg, och jag betraktade rysande detta
skuldbelastade hufvud.
»Och detta är allt hvad ni har att säga mig?» frågade
jag, sedan kaptenen gifvit ett tecken att jag borde aflägsna mig.
»Allt?» upprepade den sjuke; »hvem kan minnas allt.
Möjligt är, att jag glömt något, men jag känner mig lättad
och tror jag kan hala in landgången. Önska mig derför
lycklig resa och låt mig fara i fred!»
»Men,» invände jag, »er vän Jack talade icke blott om
en lossad last, utan äfven om ett skuradt däck. På hvad
sätt skurar ni däcket, herr kapten?»
»Begriper ni inte, att man öfverspolar det med vatten!»
ropade den sjuke otåligt.
»Godt! Och detta vatten hemtar ni ur hafvet. Men
hvarifrån hemtar ni det, hvarmed ni söker rena er själ?
Hvar, om ej ur ångerns källa?. . . Men ni tror er...»
Den sjuke fattade en klocksträng, som från taket hängde
ned öfver hans hufvud, och jag hörde en klocka pingla,
vid hvars första ljud Koppärret ånyo visade sin
vederstyggliga gestalt.
»Ja,» fortfor jag, resande mig, »ni tror er ha gjort
tillfyllest med att bikta edra synder, edra brott, och går nu
att inför den Eviges domstol ställa er själ, detta käril,
hvar-uti så mycket orent förvarats, utan att först låta en enda
ångerns droppe falla deruti, utan att...»
»För ut honom och stoppa till hans mun med några
holländska bågskyttar!» skrek syndaren, samlande sina
yttersta krafter.
Koppärret närmade sig nu och lade hotande sin hand
på min skuldra.
Der presten icke kan välsigna, der bör han icke heller
förbanna. Med denna tanke, som städse följt mig äfven
vid mina första fjät på prestbanan, lemnade jag sjukrummet.
Koppärret var efter mig hack i häl. När vi utkommit i
salen, framsträckte den gamle hajen mot mig sin flata breda
hand, i hvilken jag upptäckte ett guldmynt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
