Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjöröfvaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»En bågskytt är nog för ett tjog prester,» yttrade den
gamle hajen. Myntet var en holländsk dukat, hvars prägel
var en krigare i full rustning, med en knippa pilar i
handen.
Jag tror nästan, att jag vid ett annat tillfälle skulle ha
på något så kalladt lämpligt sätt tillrättavisat denna brutala
menniska, särdeles för det han vågat lägga sin hand på min
axel och derigenom i min person missfirma mitt embete,
men om råheten någonsin kan kureras, så sker det icke
genom råhetens egna medel.
»Behåll edra blodspengar!» var derför det enda jag
svarade, i det jag sakta sköt undan hans hand, hvarvid
guldmyntet föll mot golfvet.
Men i detsamma öppnade sig på vid gafvel den dörr,
som jag kort före mitt inträde i kaptenens sängkammare
sett stå på glänt, och nu visade sig i salen en lång, ståtlig
flicka. Jag har i böcker sett och af resande hört beskrifvas
kreolskan, den tropiska solens skönaste ros, men nu såg
jag henne för första gången och skulle gerna sjelf vilja
be-skrifva henne; men som jag är en klen målare, så
inskränker jag mig till att nämna, det mina blickar föllo på det
svartaste hår och de svartaste ögon, en glänsande, i gult
skiftande hy, som gaf åt ungdomens och helsans rosor en
högst egendomlig färgton. Korteligen, der voro uti en och
samma bild förenade tropikens ramsvarta natt och dess gula
brännande dager; jag förstod vid första ögonkastet hvad
skalden menar med sitt »brinna och förbrinna».
Jag skulle också vilja anföra något om den unga damens
toalett, men förbiseende den för så mycket annat, minnes
jag blott, att hon bar ett slags blus af något grönt eller
blått taft, som, liggande i breda veck både upp- och nedåt,
sammanhölls kring lifvet af ett svart skärp med sitt spänne,
gnistrande af polerade stålkulor eller af briljanter. Det
svarta håret föll i trenne långa och tjocka flätor utefter
ryggen, men här och der framtindrade små hvita snäckor,
liknande dem hvarmed kavalleriofficerarne den tiden
brukade pryda sina hästars betsel. Kanske var snäckbetslet ett
mod, taget från någon behagsjuk och svårtyglad qvinna
från Gud vete hvilken af hemisfererna.
»Stig in, herr pastor!» sade hon, pekande på det rum,
hvars dörr hon öppnat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
