Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjöröfvaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
feberfantasier, liksom jag skrattade åt er vigtiga embetsmin
när ni satt vid hans säng, ty ni trodde, att han biktade sig
för er, ni trodde på allt hvad han sade. Det var för
kostligt, men tycker ni inte det sjelf?»
Hon brast verkligen ut i skratt, men nog märkte jag
att skrattet var tvunget, liksom jag redan förut genomskådat
hennes oro, under det hon afgaf sin så kallade förklaring.
Man behöfver ej vara läkare för att se, om en menniska
har feber eller ej, och ingen hade kunnat vara lugnare än
hennes fader under sin bikt, liksom ingen oroligare än hans
dotter nu. Men jag såg ju i allt detta den barnsliga
kärleken, som i det längsta sökte försvara en far, och jag hade
icke hjerta att gifva denna kärlek något hårdare slag. Derför,
när hon med" förtviflan fattade mina händer och ropade:
»Ni kan inte tro det, ni kan inte tro sådana rysligheter om
min stackars far!» svarade jag:
»Jag vill tro er, ty en god frukt kan inte gerna falla
från ett dåligt träd. Men ni skall bedja till Gud för er fars
själ, ty en bön ur ett skuldfritt hjerta gör underverk både
i himmelen och på jorden.»
»UnderverkI» upprepade hon nästan med raseri; »det
behöfs då ett underverk för att. . . Ni tviflar då ännu . . .
Ah, jag vore i stånd att...»
Hon tystnade tvärt och mätte mig från topp till tå
med samma genomborrande blickar, under det hennes högra
hand krampaktigt ryckte i en guldkedja, som, hängande ned
från halsen, förlorade sig bland bröstvecken på hennes blus.
Jag lade armarna i kors öfver mitt bröst och återgaf henne
blick för blick, men lade deruti så mycket lugn och mildhet
jag förmådde.
Slutligen brast hon ut i tårar och kastade sig våldsamt
ned på en liten divan, snyftande högt och betäckande sitt
ansigte med sina händer. Jag närmade mig henne nu för
att säga henne några lugnande ord.
»Gå, lemna mig i fred!» hejdade hon mig; »men
vänta! . . . Tag detta som ett bevis på min tacksamhet för
ert besvär denna olycksaliga qväll.»
Dervid lossade hon guldkedjan från sin hals, och med
denna, som hon räckte mig, följde ett kors af de klaraste
diamanter.
»Ni skall ej beröfva er denna prydnad, som så väl
anstår er ungdom,» sade jag, läggande kedjan med korset på
divanen; »kanske är detta smycke ett minne af er mor.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>