Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kärlekens diplomati
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Men är det då nödvändigt att han predikar så ofta?»
envisades grefvinnan.
»Församlingen tycker, att han inte predikar nog ofta,»
svarade kyrkoherden.
»Ni kunde likväl be honom att inte dagligen gå förbi
vårt hus och titta uppåt fönsterna och beständigt helsa på
min dotter. . . Alma sjelf tror, att om hon inte så ofta såg
honom, skulle hon kanske med tiden kunna glömma honom.»
Detta åtminstone lofvade kyrkoherden och gick. Han
kallade till sig magister Österberg och berättade för denne
allt hvad grefvinnan W** sagt.
Magister Österberg, en högväxt och ädel gestalt med
ett ansigte på en gång allvarligt och mildt, stod liksom
fallen från skyarne. Visserligen kände han så mycket till
fröken W**, hvilken några år förut för första gången gått
till skrift i den kyrka der han vanligen brukade predika,
att han kunde helsa på henne, när han mötte henne ute
eller i kyrkan; men han hade aldrig talat med den unga
damen, aldrig råkat henne i något sällskap, och allraminst
kunde detta ha händt hos statssekter af Kullberg, dit han
aldrig varit bjuden och följaktligen icke heller kunnat komma.
»Men ni har ju dagligen gått förbi det hus der hon
bor?» frågade den förvånade förmannen.
»Jag vet inte ens, hvar den grefliga familjen bor,»
bedyrade magistern.
Kyrkoherden nämnde adressen.
»Om så är, så går jag visserligen dagligen förbi,
emedan jag bor i grannskapet,» svarade magistern; »men det
är också allt.»
»Då äro vi begge föremål för en mystifikation,»
menade kyrkoherden; »men efter ni nu, min bäste herr
magister, hittills hvarken tittat eller helsat ditupp, så låt äfven
bli det hädanefter. Det går ju an att gå en annan gata.»
»Men,» anmärkte Österberg helt uppriktigt, »att enkom
gå krokvägar för att slippa se och helsa på en ung vacker
flicka, som man dertill vet intresserar sig för en, det är allt
bra svårt.»
»Visst är det så,» medgaf kyrkoherden; »men om man
med några stegs längre väg kan återknyta ett brutet
förhållande mellan en mor och hennes barn, så är ju det en
dygd, som anstår hvarje menniska och isynnerhet en prest.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
