Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stagnelii skugga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vi inkommo i en rikt upplyst sal och infördes i ett
förmak, der en hel krets prydliga damer omgaf vår digre
chef, som satt i en länstol och jollrade snillrikt med dem.
Då vi kommo öfver tröskeln, utbrast Rosenstein helt glad:
»Se här ha vi Stagnelius sjelf och hans skugga, kunglig
sekter Lindqvist!» Jag, van vid stora verlden, gick fram
och kysste värdinnan på hand; hon log vänligt och gaf mig
en vink att intaga en ledig stol just bredvid hennes förtjusande
dotter, fröken Amanda, som mottog mig med ett så
hänförande smålöje, att jag en stund satt mållös af sällhet. De
trodde, att jag var Stagnelius.
Stagnelius gjorde blott en kort bugning, tryckte
Ro-sensteins hand och drog sig stum tillbaka till ett fönster
närmast dörren. Alla fruntimren, ehuru de syntes tala
med hvarandra, betraktade mig och voro i samma
villfarelse som värdinnan och hennes dotter. Jag darrade för
ett ord af Rosenstein. Lyckligtvis slöt han sina ögon och
slumrade in, såsom han stundom brukade.
Helt trygg vände jag mig till fröken Amanda och sade
med min vackraste min: »Det är kallt i dag!» ty man skall
väl börja med något.
Hon såg på mig så förvånad, att jag nästan’häpnade.
Jag kände, att jag sagt en platthet, som hon icke väntat
ur Stagnelii mun, och jag vågade icke längre föreställa
honom, utan hviskade, för att med ens skingra hennes
villfarelse: »Hvad tycker fröken om min vän Stagnelius
der-borta?» Då vände hon sina stora klara ögon till honom
i fönstersmygen och syntes betrakta honom, obeskrifligt
betagen. Jag vet icke, om Stagnelius märkte hennes blick,
men han drog sig närmare dörren och försvann utan att
taga afsked.
Fröken Amanda suckade djupt, och några tårar perlade
i hennes ögon.
Säkerligen smärtade det henne, att Stagnelius icke
motsvarade den föreställning, hon gjort sig äfven om hans yttre
personlighet.
I detsamma vaknade Rosenstein, smålog, såg sig
omkring och frågade: »Hvar är Stagnelius? Jag ser bara hans
skugga?»
Stagnelius kom icke tillbaka; men för att ersätta
sällskapets förlust deklamerade jag hans sköna, af Svenska
akademien prisbelönta Sång till qvinnorna i norden. Alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
