Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Komministern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
haft en olycklig vurm på smörbakelser: jag har ätit
smörbakelser för sex skilling om dagen. Det har gjort på år
omkring fyrtiofem riksdaler trettio skilling och på fyrtio år
ett tusen åttahundratjugufem riksdaler för bara smörbakelser;
det är ju förskräckligtI»
Skomakaren kunde icke underlåta att dra på mun åt
bakelsebesten; men denne hade en min, som gjorde han sig
verkliga samvetsqval öfver denna oskyldiga vurm.
»Och dessa paket med inneliggande summor skall jag
å brors vägnar öfverlemna till de personer påskrifterna
antyda?» frågade skomakaren.
»Ja visst, men utan att säga hvarifrån de komma,
åtminstone så länge jag lefver, det är min bestämda önskan.»
»Får jag fråga, hvarför dessa menniskor skola få så
mycket penningar?»
»Jag ser ingenting ondt i denna fråga,» svarade
komministern. »Ser du, kära bror, jag har aldrig haft några
ärelystna drömmar, jag har icke ens drömt om ett tredje
klassens pastorat. Det har varit alls ingen konst att se mig
öfver axeln, ty jag har gått så lutad mot jorden som möjligt.
Också har man icke underlåtit att behandla mig derefter;
man har i allmänhet ansett mig för noll och af intet värde.
Men det har funnits andra, som bemött mig med välvilja,
och en välvilja, bevisad mig, kan icke vara annat än
oegennyttig. Den oegennyttiga välviljan väger upp jordens
ädlaste metaller och strålar skönare än den klaraste ädelsten.
Det är ett behof för mig att visa min tacksamhet mot dessa
välvilliga menniskor, ty ett hjerta utan tacksamhet är som
ett ljus utan veke: det brinner ej, det förblir blott en död
massa. Nu känner du orsaken till min frikostighet, såsom
verlden kanske anser det, ehuru det blott är någon del af
en skuld som jag betalar.»
Komministern reste sig från soffan, tryckte skomakarens
hand och närmade sig dörren. Men kommen dit, stannade
han en stund, vände sig sedan om och nalkades ånyo sin värd.
»Kära bror,» yttrade han, fattande ånyo skomakarens
hand, »det förvånar dig kanske att jag icke gifvit något åt
dig, som likväl bevisat mig fullt ut samma vänskap och
välvilja som de andra?»
»Visst inte, långt derifrån,» bedyrade skomakaren under
synbar rörelse; »brors vänskap har varit och är en heder för
mitt hus, och om någon härvidlag är gäldenär, så är det jag.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
