Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En tacksägelseadress och dess följder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
spelade »Eremiten eller fadershjertat». Sedan orkestern, en
klarinett och en basfiol, exeqverat ouvertyren, gick ridån upp.
Återigen vår skog och vår himmel, men med den förändring,
att man i fonden målat något som skulle föreställa vatten,
fast det mer liknade fårorna på en nyss uppkörd åker.
En flicka, kostymerad som turkinna, fanns liggande längs
efter fonden. Det var Fatima, hjeltinnan i pjesen,
uppkastad på stranden af Medelhafvets vågor; men som Fatima
var temligen lång, så betäckte hon nästan hela
Medel-hafvet. Nu inträdde eremiten; det var Westergren sjelf,
kostymerad i en gammal ut- och invänd morgonrock med
mörkt foder och ett rep om lifvet. På hufvudet bar han
en hvit mössa eller kalott för att se ut som flintskallig,
hvilket hörde till rollen. Eremiten framträdde med
korslagda armar och började:
»Hvilken herrlig morgon efter en så stormig natt!
Hur klar uppgår ej solen! Hur svalkande kännas ej
Medelhafvets fläktar!»
Men knappt hade han utsagt sista ordet förrän, under
det mest infernaliska ljud ur våra hvisselpipor, minst trettio
ruttna äpplen och päron slungades mot eremiten, hvilken
snart såg ut som en ofantlig äppelkompott, ehuru ej den
aptitligaste. Vår triumf blef dock ej lång. Troligtvis hade
Westergren fått nys om vårt förehafvande, ty innan vi
visste ordet af, fylldes teatern af en mängd storväxta pojkar
från Jakobs skola, hvilka, beväpnade med påkar, störtade
öfver oss, och nu levererades den största batalj jag någonsin
i verkligheten varit med om. Länge var utgången oviss,
men det gifves ingen rättvisa på jorden. Oaktadt den
rättvisaste sak och det mest hjeltemodiga motstånd, i trots af
vårt högre förstånd, våra större kunskaper och mera
utbildade krigskonst, blefvo vi i grund slagne och utkommo
på gatan snarare på fyra än på två fötter, och när vi
sålunda kommit ut, råkade vi i händerna på några
polis-betjenter, hvilka genast grepo mig och Kasten, såsom de
mest framstående eller, rättare, de närmast liggande. Våra
namn upptecknades, och vi stämdes till kungl. polisen
klockan tio nästa förmiddag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
