Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En begrafning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i det för sin idoghet och sparsamhet välbekanta Småland
af fattiga och okända föräldrar. Tidigt lemnade han
för-äldrahuset och begaf sig till Stockholm, som skulle bli stället
för hans i tiden så gagnande verksamhet. Redan vid tjugo
års ålder hade han, utan annan lärare än sitt klara förstånd
och sin egen outtröttliga ihärdighet, hunnit förvärfva sig
de insigter, som berättigade honom till en plats i kungl.
nummerlotteriet, der han inom kort befordrades till
kol-lektör, städse bibehållande sina förmäns högaktning och sina
kamraters odelade kärlek. Men jemte denna vigtiga
befattning hade han i kungl. assistanskontoret den ännu vigtigare
af kommissarie, den han ända in i sin höga ålderdom med
oförminskad ungdomskraft bestred till det allmännas gagn
och bästa. Och hvad han som enskild personlighet var,
derom vittna de talrika vänner som i dag följt honom till
hans sista hvilorum och hvilka med sina tårar...»
»Nej, nu går det för långt I» inföll en röst temligen högt.
Rösten, som åtföljdes af en otvetydig fnissning från
alla sidor och förorsakade ett ögonblicks afbrott i talet, kom
från en medlem af processionen, en gammal traktör, som
stod icke långt från mig, lutande något framåt sitt
röd-brusiga ansigte och med någon svårighet stödjande sig vid
ett spanskt rör med benknapp.
»Och hvilka,» återtog predikanten efter ett par
host-ningar, »med sina tårar, vältaligare än alla ord, tolka hvad
den” aflidne i lifstiden för dem och de sina varit. Si! han
var icke en af dessa Mammons trälar, som sätta all sin lit
till hvad verldsligt och förgängligt är, tänkande han, såsom
det hetqr hos Salomo, 30 kap. 12 versen: Fattigdom och
rikedom gif mig icke; men låt mig mitt skäliga uppehälle njuta ...»
»Skäliga? Nej si det var nu lygenl» inföll samma röst,
hvarvid jag, som gjort allt möjligt för att hålla mig
allvarsam, olyckligtvis gaf till ett högljudt skratt, hvilket vände
allas blickar på mig, i synnerhet predikantens, som sprutade
eld, under det hans ansigte sken som en genomglödgad
kamin.
Sedan hofpredikanten ytterligare en stund hostat och
fört den långa hvita näsduken några hvarf öfver näsa och
mun, fortsatte han med återhemtadt kurage, fast med ännu
mer gnällande stämma:
»Och icke heller var han bland dem som lättsinnigt
förspilla det goda de genom egen omtanke och eget arbete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
