Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kung Kristians tron och Gustaf Vasas peruk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Publiken i salongen började röra på sig, befarande
kanske, liksom hofvet, att kung Kristian brutit halsen af
sig. Lyckligtvis blefvo vi snart lugnade i det hänseendet,
ty vi hörde kungen utom scenen med stark och ljudelig
stämma ropa följande:
»Sa’ jag dig inte, din åsna, att du skulle spika fast
tronen,» hvarpå följde ett par smällar, liksom af örfilar,
ganska eftertryckliga och fullt värdiga en Kristian tyrann!
Snart visade sig hans majestät ånyo på scenen och mottogs
af skratt och applåder. Men Berggren var för gammal
aktör att icke finna sig i hvad ställning som helst; han
kunde förlora balansen, men icke koncepterna. Återtagande
hela sin kungliga värdighet, vände han sig till sin° vakt
och yttrade, liksom hade det hört till pjesen:
Led hoftapetseraren, som uppstält tronen,
Strax till Stortorget att sitt hufvud mista!
Det är det minsta han förlora kan
Kör sitt förräderi. Ja, öfverallt
Jug ser förrädare omkring mig smyga,
Och intet hufvud sitter säkert här!»
Dervid kastade han vilda blickar på oss, sitt hof, och
kunde nog ha skäl dertill, ty ingen af hans trogna hofmän
hade kommit sig för att hjelpa sin konung på benen, och
nog märkte han dessutom, att flere än en af oss icke sörjde
öfver hans fall. Ehuru historien icke omförmäler någon
hoftapetserare bland dem som konspirerade mot Kristian,
så trodde säkerligen många bland åskådarne, att tronens
fall, såsom ett passande omen för Kristian, hörde till pjesen.
Under applåder besteg Kristian åter sin tron, hvilken
under tiden blifvit upprest, och han fick nu utan vidare
äfventyr sluta sitt stycke, ehuru det stred något mot den
mindre fördelaktiga tanke han nyss haft om sitt goda folk:
»I, dannemänners käcka skara,
Som med mitt väldes vidd förökt er äras glans,
Gån att med lekar, sång och dans
Er sällhet och mitt lof på denna dag förklara!»
Sången torkade naturligtvis in, men så svängde vi
desto lifligare på i en polska och lekte derefter några
pantlekar, hvilket allt slog särdeles an.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
