Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Den heliga Cecilia»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
först på eftermiddagen jag med den heliga Cecilia i min gula
schäs, sedan vi likväl förut med trossvagnarne skickat det
mesta af våra effekter, behållande endast i en gemensam
och bakpå bunden kappsäck hvad som erfordrades för resan
till Askersund. Det regnade som om himlen varit öppen.
Vi hade fått en häst temligen svår att köra äfven under
lyckligare förhållanden, och hur mycket svårare nu, när
det gälde att undvika de djupare gropar och rännilar, som
oktober-regnet öppnat på vägen. Än sjönko hjulen ner ända
till nafven, så att jag fruktade, att den gamla schäsen skulle
stanna i stöpet, och än skyggade hästen till för de å ömse
sidor om vägen prasslande grenarne, som höstvinden
oupphörligen ref och slet uti. Då vi till följd deraf endast kunde
färdas i gående, fruktade jag, att vi icke skulle hinna fram
till första gästgifvaregården innan skymningen inträffade.
Min dam, med hufvudet helt och hållet insvept i en
väderhufva af svart siden, deltog i början med några
sparsamma ja eller nej i den konversation jag som artig
kavaljer ansåg mig böra öppna. Slutligen makade hon sig
bakåt så mycket vaxdukskuren det medgaf, svarade hvarken
ja eller nej, utan insomnade, som det tycktes, lugnt och
stilla. Detta tog jag för ett bevis på förtroende till min
förmåga som kusk.
Sålunda hade vi färdats en timme ungefär, hon
slumrande godt och i skydd mot regnet, enär jag bonat om
henne så godt jag kunde, men jag genomblöt på bröst och
armar, för att icke tala om ansigtet, som flödade af himlens
välsignelse. Bäst jag så satt, smackande åt hästen och
grälande på den för alla de spratt han ville spela mig,
hvilka jag ansåg opassande för en bondkrake, van vid
landsvägen och tagelhurran, tyckte jag att det ljusnade till in i
kuren, och när jag vände mitt ansigte åt venster, såg jag
ett par ovanligt stora och klara ögon stadigt betrakta mig,
och jag bedyrar, att jag i den stunden glömde både storm
och regn, och hästen kunde gerna ha gått ner i ett dike,
utan att jag märkt det.
»Ni har sofvit godt,» yttrade jag till min dam.
»Ja, min herre,» svarade hon, »men ni har ingen glädje
af ert sällskap.»
»Det var ljuft att höra hur lätt ni andades.»
»Men ni har ju riktigt bäddat omkring mig, medan ni
sjelf... Hu, hvad ni är våt!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
