Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Den heliga Cecilia»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Regnet har det med sig, min nådiga!»
»Men ni förkyler er,» yttrade hon, räckande mig
dervid en liten fint behandskad hand.
»Men så har jag nu något här som ger mig värme . . .
tacka Gud jag slipper feber!» svarade jag, tryckande den
lilla handen så länge hon lät den bli qvar, och hon var
artig nog att icke ha för brådtom.
Hon smålog, och jag begrep ej, hvar jag förut haft mina
ögon, som icke förr upptäckt de rika behag jag hade så nära
mig. Nu drog hon handen tillbaka och hufvan öfver sitt
ansigte och tystnade igen. Men skymningen tilltog alltmer
och med den äfven regnet och stormen. Vägen var mig icke
alldeles obekant; jag hade färdats den under min resa från
Stockholm till Karlstad, och det föreföll mig, som borde vi
icke ha mera än en fjerdedels mil qvar till Spånga
gäst-gifvaregård. Emellertid hade det blifvit så mörkt, att jag
icke ens kunde skönja hufvudet på hästen, och som denne
icke tycktes göra någon skilnad på väg och dike, fann jag
rådligast att stiga ur, hvilket jag också gjorde.
»Är någon fara å fårde?» frågade min dam.
»Långt derifrån, förutsatt att vi inte komma diket för
nära,» svarade jag.
»Tillåt mig att stiga ur!»
»I sådant hällregn? Det tillåter jag visst inte.»
1 detsamma stannade vår häst, och jag märkte, att vi
befunno oss vid foten af en backe, der han förmodligen
hade för vana att pusta ut, innan han fortsatte den
mödosamma vandringen uppåt.
»Tyst, hvad var det för ljud?» frågade min sköna.
»Det måtte vara en smedja i närheten,» sade jag; »jag
tycker mig höra en trio af två släggor som basar och en
liten hammare som tenor. Den som hade en så klangfull
stämma!»
»Det är åtminstone hvad man kallar metall uti den,»
tilläde min dam muntert. »Men hör, der ha vi äfven
instrumental-ackompanjemang.»
»Så är det verkligen,» medgaf jag; »det är ett
posthorn som qvintilerar der öfverst på backen. Vi möta då
det kungliga postverket, rekommenderadt för mycket, om
ej just för sin musikaliska talang.»
I detsamma sågo vi en blixt högst upp framför oss,
och på blixten följde ett skott, som af en pistol, och på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
