Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Den heliga Cecilia»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
innan han nedsjönk, äfven han träffad af min hand. Nu
visade sig på scenen en ny person, flåsande och med
dragen sabel. Det var postiljonen.
»Tag fast! Tag fast!» skrek han fortfarande; »men
hvar ä’, hvar ä’?» tilläde han, skådande åt alla sidor, »hvar
ä’? . . . Bonden ligger deruppe i sitt blod! . . . Men hvar ä’
väskorna... Ah, gudskelof! En, två, alla tre, gudskelof!»
Jag kände mina knän omfattas af den tacksamme
postil-jonens armar. Det blef en sentimental scen på landsvägen,
och blef det ännu mer, när jag kände en vida mjukare arm
kring min hals, kände den ljufvaste andedrägt på min kind
och hörde en djupt upprörd, men ändå klar stämma yttra:
»Hvilken stund har jag icke upplefvat! Men det har
väl inte händt er sjelf något illa! Ni är väl inte sårad, ni
är väl inte ...»
.»Gudskelof, alla väskorna ä’ räddade!» jublade
postiljonen.
Hvilka mått och steg sedan vidtogos på landsvägen, kan
vara öfverflödigt att närmare beskrifva. Efter att ha sökt
och fått handräckning från den närbelägna smedjan, ankommo
vi. sent omsider alla till Spånga gästgifvaregård, jag, den
heliga Cecilia, postiljonen, den sårade skjutsbonden, de begge
banditerna, med ett ord alla, mer eller mindre belåtna med
sin afton.
Stor blef uppståndelsen på gästgifvaregården, såsom
man lätt kan föreställa sig. Men medan man rusade till
och hojtade från alla sidor, skickade ut folk för att söka
länsmän och fjerdingsmän i alla väderstreck, bestyrde jag
om en liten qvällsvard åt mig och min vackra reskamrat.
Jag hade haft den omtänksamheten att medtaga matsäck för
resan och äfven något vin, som jag lät värma eller glödga,
och det dröjde icke länge förrän vi i det tarfliga gästrum
man anvisat oss slogo oss ned kring vår lilla supé med en
förtrolighet, som utan äfventyret på landsvägen troligtvis
aldrig uppkommit. Jag fick visserligen icke helt och hållet
tillfredsställa min nyfikenhet i hvad som rörde min
följe-slagerskas person: hon tycktes ännu icke vilja lyfta på den
mystiska slöja hon burit sedan sin ankomst till teatern.
Så mycket fick jag dock den aftonen veta, att hon — hvad
jag också anat — tillhörde en anseddare familj; att hon,
tidigt fader- och moderlös, vistats hos en nära frände, som
hon kallade onkel, hvilken städse visat henne mycken väl-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
