Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Prinsessan Amazili
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Hur står det annars till vid Berggrens teater?» frågade
hon vidare.
»Ack,» svarade jag, »från denna stund har jag glömt,
att det finns någon annan teater i verlden än den kungliga
i Stockholm!»
»Ni tycker om Ferdinand Cortez?»
»Hvad frågar jag efter Ferdinand Cortez!» utbrast jag i
min hänryckning; »hvad är det för storverk uti att bränna
sina skepp, när man landat vid en strand, hvars Amazili
ni är! Om jag också ensam kommit dit, hade jag stannat
qvar, äfven med risk att bli uppäten af Amerikas vildar!»
Amazili smålog och spände i- mig sina stora granna
ögon. Jag minnes ej om hennes ögon voro blå eller bruna.
Men vissa ögon hafva ingen bestämd färg, de bära ljusets
alla skiftningar. Man ser blott lågan och känner endast
verkan af den. Och likväl var hon då något öfver
trettitalet, en fatal ålder, i synnerhet för scenens qvinliga artister.
»Supera hos mig i afton!» bjöd mig Amazili, tryckte
min hand och försvann.
Ungefär femton år derefter ■— ett försvarligt skutt i
en menniskas lefnad — stannade jag en vårafton utanför
ett mindre trähus vid Sibyllegatan å Ladugårdslandet.
Ofvanom porten lästes på en svartmålad skylt: »Här
för-säljes sicilianska tvålkulor», och innanför ett fönster en
trappa upp syntes också en rad kulor af olika färger.
»Der är det,» mumlade jag för mig sjelf, gick in i
huset, uppför en smal trätrappa och in i en låg sal,
tem-ligen tarfligt möblerad. Det dröjde icke länge förrän i
salen visade sig ett äldre fruntimmer i bomullsklädning,
öfver hvilken var kastad en sjal, mycket stor och som
bestämdt varil mycket dyrbar. Jag visste nog hvem det
der fruntimret var, men svårligen kunde jag igenkänna
anletsdragen, och jag tänkte ovilkorligen på Tegnérs vers
om den blinde Leopold:
»Han var ej mer, som förr, den glade
Förtjusarn, hörd af stad och land,
Ty mörkret för att hämnas hade
Uppå hans ögon lagt sin hand.»
Här var det gracerna det gälde. På samma fält der
de förr firat så stora triumfer hade de nu lidit det känn-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
