Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Några gröna strån
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Jean blir icke litet glad, när han får träffa er; han
talar knappast om någon annan. Ännu en gång välkommen,
min bäste vänl Och tro mig, det ligger i dessa ord vida
mer än vanlig artighet. Jag står i stor skuld hos er. Ni
har, himlen vete hur många år, burit nästan alla mina
bekymmer för min bror. Jag har väl oräkneliga bekanta
och vänner, hvilka nog förstå att göra sig påminta. Endast
ni har glömt det, och jag hade nästan glömt det sjelf,
hvilket är oförlåtligt. Ni mår väl, ni ser ut som sjelfva
helsan, ni har blifvit en ganska vacker karl, bäste Ekström,»
tilläde hon med sin mest skalkaktiga min.
»Ni finner mig ensam hemma,» fortfor hon, »och det
är för första gången på mycket länge. Också har jag njutit
obeskrifligen deraf. Men vet ni, hvad jag tänkte på just
när ni kom? Jo, att det skulle vara bra angenämt att en
stund få gunga på vågen denna herrliga afton. Der ligger
min gondol. Vill ni vara min gondolier? Godt! Lagunen är
ej Venedigs, men himmeln, aftonhimmeln är Stockholms, och
den byter jag inte bort mot all söderns herrlighet.»
Med några årtag voro vi från land. Emilie Högqvist
var ytterligt glad, hon talade om våg och vind, om konst
och teater.
»Ni vet, bästa Ekström,» yttrade hon bland annat, »att
Jean skall uppträda på Lindebergs teater; tror ni han lyckas?»
»Jag är viss derpå.»
»Det vore för väl. Jag vet, att han är mycket
omtyckt i landsorten. Men mången som anses utmärkt der
blir ganska tarflig, när han uppträder i hufvudstaden, och
orsaken dertill ligger mindre i talangen än i tillförsigten till
sig sjelf, och denna är lika behöflig som stödet för plantan.
På landsortsteatern ser man ingen öfver sig, men sjelf ser
man öfver alla andra, och det stärker ens mod. Träder
man deremot upp på en större teater, ser man icke blott
jemnhöga, utan äfven en och annan högre än en sjelf. Då
böjer sig sjelftilliten och drar talangen med sig. Den
stackars plantan förlorar sitt stöd.»
»Men kärleken till konsten är väl också ett stöd,»
invände jag.
»Men som böjer sig vid första motgång,» svarade
Emilie. »De första åren jag uppträdde på teatern
misslyckades jag totalt. Man kallade mig ett sjåp på scenen; jag
var outhärdlig att se, fast man nog hade den godheten att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
