Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Några gröna strån
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tanke. Jag borde ovilkorligen söka upp min vän Jean
Högqvist. Jag visste ej hvar han bodde, men hans syster
hade sin sommarvilla på Framnäs. Det var för sent att
göra min uppvaktning hos Emilie Högqvist, ty klockan
var nio, och ovisst var också, om hon den tiden träffades
hemma. Men jag kunde råka någon af hennes domestiker
och genom dem få veta hvar brodern höll till. Jag ändrade
kurs, sträckte ut stegen och befann mig snart utanför den
lilla allén som ledde till Framnäs.
Framnäs, det gemensamma namnet för de många små
flyttbara paviljonger, hvilka utan smak och ordning finnas
sammangyttrade vid Brunnsvikens södra strand, såg likväl
den tiden icke så otympligt ut som det presenterar sig nu,
sedan flere något vackrare byggnader blifvit uppförda i
närheten. Men den mellersta eller största paviljongen
förefaller äfven i dag, till följd af sitt romantiska läge, ganska
inbjudande, och det var just denna paviljong som under flere
somrar beboddes af Emilie Högqvist. Fönstergardinerna på
den sidan, som vette åt strandvägen, voro nedfällda och
porten stängd. Jag svängde kring husknuten och befann
mig snart vid den sidan af paviljongen som vette åt sjön.
Der stannade jag tvärt med tillbakahållen andedrägt, ty jag
såg en syn som mången skulle vilja skåda.
Jag såg på en grönmålad soffa en qvinlig gestalt med
hakan stödd mot handen och blicken riktad utåt sjön. Det
var Emilie Högqvist sjelf, ännu i fulla glansen af sin skönhet,
liksom hon var på högsta höjden af sin talang; det var
svenska scenens allmänt tillbedda drottning, hon som alla
den tidens tungor mest talade om och allas blickar helst
sökte, till en del La Valliére, en del Marion Delorme och
en del, den bästa, hon sjelf, ty det var två stora krafter
som inom henne alltid täflade med, men aldrig kunde
öfverträffa hvarann, och det var hjertat och snillet. Också
slöto de i tid ett oupplösligt förbund att alltid troget följas
åt och lika verksamt bistå hvarandra.
»Ekström!» ropade Framnäs’ herrskarinna, resande sig
upp och vänligt räckande mig handen; »ni här? Hjertligt
välkommen! Men när kom ni till Stockholm?»
»För ungefär en timme sedan,» svarade jag; »men
värdigas ursäkta, att jag så här dags gör min visit! Sådant
var icke heller min mening, men jag trodde, att någon här
kunde säga mig hvar Jean bor.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
