Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hemta vatten åt sin skola. Sedan vi efter ett längre och
olyckligt krig med den skola, hvars anförare han var, ingått
fred med honom, kunde vi tryggt nalkas den förfärlige,
som verkligen var en fasa för alla hufvudstadens skolor.
Men för resten, bara man icke satte sig på tvären mot
Kalle Utter, var han sjelfva välviljan och tjenstvilligheten,
men blindt underdånig måste man vara.
Det blef nu det förtroligaste samspråk, och som
vanligt klagade vi öfver rektor Trysén, trivialskolans despot
den tiden, och den dagen hade han särdeles utmärkt sig:
han hade under den nästförflutna lektionen utdelat lika
många stutar som graderna af nådens ordning i Alnanders
salighetslära, hvilken varit läsämne föj dagen. Allt var
sålunda i färskt minne.
Kalle Utter lät oss tala ut, men derefter gaf han till
en ryslig ed, ty han kunde äfven svära som en fullvuxen.
»Det ska vara Clara-råttor för att inte kunna hugga
tassarne af en enda katt,» tilläde han under ett medlidsamt
löje; »ni skulle sett, hur jag skött min. Han klöste som
en lo när jag kom till skolan, men nu är han len och mjuk
som en silfverkanin. I går hade jag riktigt roligt åt gubben.
Han hade varit ute och kom in i sin sängkammare, som
är innanför skolsalen. Men hvad får han se, när han kommer
in? Jo, sig sjelf liggande på soffan i peruk, nattrock, pipan
i ena handen och snusdosan i den andra. Då slog han sig,
pustande, ned på en stol och sade: »Det är inte beskedligt
af dig, Kalle, att göra så der,» och blef hvit om nästippen,
som han alltid blir, när han är ledsen. Detta gjorde mig
ondt, och jag sprang upp från soffan, kastade af mig
morgonrocken och peruken — det var hans helgdagsperuk —’och
så sprang jag hem, gjorde en strut af ett helt kardusark
och tömde min fars snusbutelj deri. Derefter tog jag ur
mor mins skafferi en bytta smör och en knippa stångkorf
och sprang med allt detta tillbaka till skolan, helsade från
mor min och gaf alltsammans åt hofpredikanten. Då blef
han röd om nästippen igen, som han alltid blir när han är
glad, och sade: »Du är ändå en beskedlig toker, kära Kalle;
helsa din mor och tacka henne för snuset, smöret och
korfvarne 1» Så står det till oss emellan; men ni låter göra
med er som man vill, era gråpojsarel»
Vi prisade högljudt ett så godt förhållande mellan, lärare
och lärjungar och funno vårt öde ännu beklagansvärdare;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
