Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET HEMSKA HUSET.
51
»Hvem är denna pojke?» frågade hon honom, och jag
hörde honom nämna mitt namn och äfven skolans som jag
gick uti.
»Har någon annan varit inne?» frågade hon vidare.
»Nej, mor,» svarade Olle.
»Olycklig du, om du ljuger!» hotade qvinnan; »har
ingen annan varit inne än han?»
»Nej, har jag sagt!» svarade Olle vresigt och kastade
det ena benet öfver det andra.
Nu återkom mannen. Qvinnan gick emot honom, och
de hviskade ånyo till hvarandra, men hvad de hviskade
hörde jag ej. Att det rörde min ringa person, det kunde
jag dock se af de blickar de oupphörligen riktade mot mig.
Nu kom qvinnan till mig.
»Det var snällt af dig, min gosse, att följa Olle hem,»
sade hon med en viss vänlighet i rösten; »och du ska få
en smörgås, innan du går.»
Derefter gaf hon mannen ett tecken, och de försvunno
begge bakom skärmen. Hvarken vänligheten i den der
qvinnans röst eller hennes bjudning på smörgås lugnade
mig. Ångestfull vände jag mitt ansigte mot Olle och han
på samma gång sitt mot mig.
»Sitt stilla!» hviskade han till mig; »inte ett ord, inte
en knäpp! Eljest är du stukad.»
Derefter såg jag Olle Lund skjuta halfstöflarne från
sina fötter och i strumporna på tåspetsen smyga sig fram
till skärmen, till hvilken han lade ena örat och höll det så
en stund. Han återkom dock snart, olycksbådande mörk i
synen.
»Drag af dig kängorna, men tyst som muren!»
hviskade han.
Jag lydde mekaniskt, drog af kängorna, men ej ett
enda andetag. Derefter lade han ett finger på min mun och
pekade åt fönstret, som vette åt gränden. Nu tassade han
sjelf fram till fönstret, och jag tassade med. Han lossade
fönsterhakarna och öppnade fönstret, men så varsamt, att
icke ens jag, som stod bredvid, förnam det ringaste ljud.
»Ut med dig nu,» hviskade han; »spring! Spring
som hade du fan eller rektor Trysén i hälarne efter dig!»
Ett hopp, och nu stod jag utanför fönstret.
»Vänta!» fortfor han, stickande sitt hufvud långt utom
fönstret. »Olycklig du, 0111 du för någon rabblar om hvad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
