Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mandelkonfekt, som fröknarna gifvit henne. Hennes
sjukdom orsakade mycken oro inom den högre kretsen, och jag
tror nästan, att man skickade soppor till henne. Åtminstone
borde hafresoppan icke ha varit henne motbjudande. Det
var således mycket hyggligt, att hon nöjde sig med hvad
jag kunde bestå. När hon kom in på gården, vände hon
hufvudet åt den port, hvarifrån jag brukade komma, och
hon gnäggade, om jag ej genast visade mig. Och var jag
ej till hands, så var det alltid någon annan, ty Hvita rosen
var allas älskling. Hon roade sig ofta med att skrapa fot
för mig. Kanske ville hon lära mig sättet att komma
fram i verlden. Hon bet och sparkade aldrig; hon var för
väl uppfostrad att göra det.
Men en gång blef Hvita rosen allvarsamt stött. Sjelfva
mästaren råkade sömsticka henne. Hon gick då sin väg
med föresats att skaffa sig en bättre skomakare, och den
föresatsen höll hon, tyvärr. Hon kom aldrig tillbaka, trots
min vänskap och mina skorpor. Sedan såg jag henne mer
sällan. Men träffade jag henne någon gång ute, så klippte
hon på öronen och vände hufvudet åt mig. Hon kände
igen mig, om hon också var i det allra förnämaste sällskap.
En gång såg jag henne vid en revy på Ladugårdsgärdet
med sin stolta sköna herskarinna, hvilken just då som
bäst var inbegripen i ett samtal med konung Carl Johan,
likaledes till häst.
»Hvita rosen I» ropade jag på temligt afstånd.
Hvita rosen vände sig genast åt det håll, hvarifrån
ropet kom, så att hennes nåd generalskan kom att vända
ryggen åt konungen. Ett rapp af ett ridspö af gult silke
bestraffade denna oförsigtighet. Jag såg Hvita rosen hänga
läpp och böja ned hufvudet. Var det af ledsnad att hon
icke fick se mig, eller skämdes hon för att bli agad i så
mångas närvaro och i en konungs till på köpet? Det är
svårt att säga, men det gjorde mig ondt att ha varit orsak
dertill. I ett stall vid Drottninggatan hade hon sin spilta
med golf som en salongs och krubba af marmor. Sådan
var hennes jungfrubur, och, trots det briljantaste anbud,
förblef hon jungfru för hela lifvet, utan att skena öfver
skacklorna för det.
Men tiden flög, och en afton flere år derefter var jag
hos min vördade vän, numera framlidne öfverdirektör
Nor-ling, veterinärinrättningens stiftare och föreståndare den tiden.
Vi talade om hästar, och man kan knappast tala om bättre,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
