Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
brukade Norling säga. Jag kom då att erinra mig Hvita
rosen och talade om henne.
»Hvita rosen är väl för längese’n död?» frågade jag.
»Hvita rosen, salig grefvinnan W:s f. d. ridstol» svarade
Norling; »gå du till Ladugårdslands torg, titta efter N:o 20,
åkar Nyqvist, den fähund, så träffar du Hvita rosen.»
Jag gick till Ladugårdslands torg, frågade efter åkar
Nyqvist, dock utan att upprepa tillnamnet, och fick snart
reda på N:o 20. Men framför N:o 20 stod en smutsgul
krake, bara skinn och ben, med hufvudet djupt böjdt och
krampryckningar i alla fyra benen. Hvilket tillstånd! Hvilket
elände! Och, man kan vara säker på det, utan eget
förvållande. Ögat kan tåras för mindre.
»Hvita rosen!» ropade jag.
Benranglet vände hufvudet trögt, men vände det slutligen
mot mig. Hon kom då ihåg sitt namn. Månne hon också
kom ihåg forna lyckliga dagar? — Stackars Hvita rosen!
Morgonen derpå fördes Hvita rosen till
veterinärinrättningen. Öfverdirektören, omgifven af sina elever, ville
sjelf bevisa henne den sista tjensten. Sedan han på sitt
vanliga kärnspråk hållit ett tal öfver menniskans grymhet
och otacksamhet mot de ädlaste af djuren, lade han raskt
handen vid verket, och Hvita rosen föll utan en enda suck,
en enda ryckning. Före exekutionen hade jag stuckit en
sockerskorpa i hennes mun. Så dog hon med ett
ungdomsminne på läppen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
