Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
honom ifrån regementet. Man släpper icke gerna ur rullorna
en ung, vacker och städad karl, som dertill håller sina goda
sex fot och två tum. Olsson blef icke mindre intressant
för det, helst han derigenom fick en viss militärisk hållning,
hvilken ännu mer höjde hans ståtliga gestalt. Han
återvann snart Fagerbergs hela förtroende och skötte
verkstaden, som om den varit hans egen. Han bidrog väsentligt
till verkstadens stora reputation, näst grå hästen
välför-ståendes.
En dag, några veckor efter scenen innanför det der
fönstret, blef Olsson kallad till en finsk öfverstlöjtnant von
W., som efter taget afsked ur finska gardet nyligen flyttat
öfver till Sverige. Han ansågs medföra en betydlig
förmögenhet och hade blott ett enda barn, en dotter med
dopnamnet Carolina, sammandraget till Lilli. Knappast aderton
år vid tiden för denna berättelse, var hon en riktig yrhätta,
som synbarligen ville kommendera alla, sin egen far icke
undantagen. Hon väckte mycket uppseende, icke allenast
för sin vackra figur och den hemgift hon ansågs medföra,
utan i synnerhet för sin egendomlighet i öfrigt. Hon visade
sig ofta till häst i sällskap med sin far -— och ett
fruntimmer till häst var den tiden nästan en förargelse — men
hon var icke heller ängslig för att på sin gångare, lika yr
som hon, ströfva ut ensam, och då gick det i halfsken.
Framför allt tycktes hon sträfva att vara olik alla andra
qvinnor, för hvilka hon icke det ringaste krusade, af hvad
stånd de än månde vara. Också voro de unga damerna
något skygga för en väninna, hvilken ville vända upp och
ned på allt, och de äldre skakade betänksamt på sina
hufvuden. Karlarne hyste på en gång beundran och fruktan
för henne, ty hon var skoningslös i sina anmärkningar.
Hon var en blomma som alla ville ha, men ingen vågade
sträcka handen efter, af fruktan att vid hvarje blad träffa
ett törne. Deremellan var hon sjelfva godheten och
välgörenheten. Sådan var den finska fröken, som på sin tid
utgjorde ett allmänt samtalsämne inom hufvudstaden. En
dag sade hon till sin far på sitt vanliga ogenerade sätt:
»Förr eller senare måste det fram. Vet pappa, jag är
alldeles förtjust i vår sadelmakare.»
»Jag undrar inte på det,» svarade fadern; »han tar
sig rätt bra ut i sina silfverknappar och gula
stöfvel-kragar.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
