Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ningen vågar visa sig, en anspråkslöshet som man borde
hålla henne räkning för. Med möda undgår man att trampa
på henne, ty litande på att sjelf icke bli sedd, är hon
alltför närgången, hoppar mellan vandrarens fötter och blir
sålunda ofta nog offer för sin tro, att vägarne nattetid endast
äro till för henne.
Mången sommarnatt har jag lyssnat till ängsknarrens
ljud, beundrat lysmaskens sken, och i synnerhet har jag
beflitat mig om att icke trampa på grodan, ty så ofta jag
mött henne, har hon återlifvat mitt minne af tvänne
händelser från min ungdom, hvilka då gjorde ett djupt intryck
på mig.
Under min studenttid vistades jag en vår på landet.
En dag kom ut till ett herrskap i trakten en
sexton-årig flicka från Stockholm direkte ur pensionen. Hon hade,
som jag förmodar, aldrig förut varit på landet, och då jag
händelsevis var på besök hos den familj, till hvilken hon
kom, hörde jag hur hon ropade till och såg hur hon slog
ihop händerna af förtjusning, när hon fick syn på ängen^
hvilken stod i sin späda. vårgrönska och med sina första
enkla blommor.
»Ack hvad det skall bli roligt att få höra talltrasten,
den jag aldrig hört, men som skall sjunga så vackert!»
utropade hon. »Ack så roligt det skall bli!»
Bittida och sent ströfvade hon ut, och när hon kom
hem, berättade hon med stegrad förtjusning, att hon hört
talltrasten, och att hon icke nog kunde prisa hans sång.
En afton följde vi henne enkom för att lyssna till nordens
näktergal, men sågo till vår förundran, att hon, i stället för
att föra oss till skogsbrynet, som likväl låg närmast till
hands och der talltrasten säkrast var att finna, sprang före
oss öfver ett stort fält, som låg åt alldeles motsatt håll.
Slutligen stannade hon vid en stor dam, hvars grågrumliga
vatten svagt återspeglade ett ensligt pilträds gulgröna fransar.
»Tyst! Hör skall ni få höra!» bad hon oss, i det hon,
böjande sig närmare dammen, lyssnade med tillbakahållen
andedrägt.
Vi lyssnade, men kunde icke uppfånga annat ljud än
grodornas kända qväkande från djupet af dammen, ty det
var just grodornas lektid.
»Och detta kallar du för talltrasten, din toka!» utbrast
en äldre fru.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
