Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ljusen tömde han, efter vanan, ett glas vatten. Han tyckte,
att vattnet smakade sämre på aftonen än på morgonen, och
mumlade något för sig sjelf öfver hufvudstadens dåliga
dricksvatten, slottskällans icke ens undantaget. Snart
insomnade han.
Under vanliga förhållanden njöt Palm, efter en rastlös
verksamhet om dagen, den mest ostörda nattro; han brukade,
som det kallas, taga natten i en enda klunk, d. v. s.
somnade så snart han lagt sig och vaknade först vid den tid
han vanligtvis brukade stiga upp; han kunde icke ens erinra
sig, om han någonsin drömt. Men så ofta han beskref
den natten han tillbragte fyra trappor upp i det der huset
i Kolmätargränden, stod svetten honom i pannan. Den
ena rysliga drömmen hade jagat den andra under hela
denna förfärliga natt.
Först hade han tyckt, att hans inspektor kommit
in-springande och berättat, att hela huset stode i ljusan låga,
men att, när han velat springa upp ur sängen för att rädda
sig sjelf, inspektören hindrat honom, under förklaring att det
vore vida klokare att bli innebränd än att utsätta sig för
den starka vinterkylan, att det visserligen kunde svida litet
i början, men att det slutligen icke kändes det ringaste.
Patronen, som omöjligen kunde inse det kloka i ett sådant
råd, hade på lif och död kämpat med sin inspektor, hvilken
fortfarande velat hindra honom från att stiga upp, till dess
att lågorna slagit tillsammans öfver dem begge.
Men under allt detta hade han tyckt sig i bakgrunden
märka en annan gestalt, som hånleende betraktade honom,
och det var hon, den vackra blondinen. Hon syntes honom
vara den olycksfé, hvilken trollade fram alla dessa olyckor,
troligtvis till straff för det han en gång vågat fatta henne
om lifvet, och han tyckte med skäl, att det var väl mycket
för så litet.
Slutligen hade han en annan dröm, och den var allra
värst. Han tyckte nämligen, att hans stalldrängar med
inspektorn i spetsen höllo på att afmeja hans stora yppiga
hvetesåker, fast hvetet ännu icke gått i ax. Han hade befalt
dem upphöra dermed, men ingen hade lydt honom, och när
han ville springa upp för att drifva dem ur åkern, hade han
hållits qvar af samma olycksfé, den blonda jungfrun, hvilken
slagit sina armar om hans hals. Som han satte större
värde på sitt hvete än på de vackraste armar, så arbetade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
