Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Derför, mina vänner,» slutade presten, »tömmen en
varm och hjertlig skål för tomtebolycka!»
Dervid förde alla glasen till mun och jag med. Men
en blick, som jag händelsevis kom att kasta på presten och
klockaren, hvilka stodo midt emot, gjorde att jag hejdade mig.
Både prestens och klockarens ansigten uttryckte den högsta
fasa. Deras ögon stirrade vildt, och deras utspända kinder
röjde, att de ännu icke sväljt hvad de intagit. Nu såg jag
dem tvärt styra kosan till kakelugnen, presten förut och
klockaren efter, men begge med halsarna långt framsträckta
och hållande näsduken tätt under hakan.
»Tvil» ropade presten, återvändande från kakelugnen
med det mest förtviflade utseende. »Tvi! Hvad i herrans
namn var det i glaset! Tvil»
»Tvi, tvi!» instämde klockaren; »tvi tusan!»
»Kära Hans!» hördes nu bruden yttra, »kära Hans, du
har tagit sojan i stället för rövinet, som står på öfversta
hyllan under stora kastrullen; jag sa ju att det stod der.»
»Men det står väl inte för lifvet heller,» återtog hon
lugnande; »sojan är inte att grina åt, fast den just inte är
japansk, ■men den är mera japansk än den som köpes i
kryddboden. Jag kokar den på egna ben, som jag sjelf brukar
samla, fast nog medger jag, att den bättre passar till stek än
till konfekt,» tilläde hon med en spetsig blick på sin långe
marskalk, hvilken stod bredvid och helt ogeneradt doppade
biskuit i sitt glas.
Snart aflägsnade sig presten och klockaren och kort
der-efter äfven jag. Sådant var det kostliga bröllop, som, trots
de tjugufem åren, i denna stund stod lifligt för min syn.
Silfverbröllopets talare derute i salen slutade ändtligen
sitt långa månskenstal med den förnuftiga önskan, att de
vördade tu måtte lika fridfullt och lyckligt sammanlefva i
sin nya vackra våning, som i de anspråkslösare tjäll, hvari
deras ungdom förflutit.
Silfverbrudgummen tog derefter till ordet.
»Jag och min gumma få på det vördsammaste tacka
herr pastorn för den vackra skålen,» sade han; »men om
det går bra och lyckligt för oss, så är det helt och hållet
min gummas förtjenst.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
