Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nu först sin hvita näsa. Ack, 0111 det stannat vid denna
första suck!
Det dröjde icke många dagar, förrän hela prestfamiljen
förmärkte en stor förändring hos den unge prestmannen.
Förr vid middagsbordet, der han satt vid sin fästmös sida,
hade han varit sjelfva munterheten och lyckan. Det ligger,
som man vet, något af dufva i ett älskande par, och
fästmannen brukade ibland mata sin fästmö, förande till hennes
mun sin gaffel med t. ex. någon liten laxbit, väl ingniden
med olja och ättika, men utan socker, ty man sockrar ej på
lax i Norrland, och ej heller behöfves det, emedan allt var
ljuft som kom ifrån honom. Nu deremot satt han tyst och
tankspridd långa stunder, sneglande alltför ofta åt den sidan,
der tjuserskan från södern satt. Någon gång sprittande till,
när han märkte sin fästmös oro, sökte han tota till på gamla
viset och förde sin gaffel till hennes mun. Men inte så
mycket som ett laxfjäll satt på gaffeln, och esomoftast riktades
den till verklig fara för den huldas ögon. En gång trodde
han sig kunna försona allt, när han i sin tankspriddhet förde
till sin fästmös mun en ofantlig potatis, oskalad, växt på
lerjord, faslig att åse. Men då uppgaf fästmön ett
konvulsiviskt skratt och dånade. Man kan dåna för mindre.
Men värst var dock hvad som skedde i kyrkan den
söndagen, då det predikades »om det stora fiskafånget». Sofie
satt bredvid fröken Ida, begge lyssnande till predikanten,
som sökte göra sitt bästa. Sofie var dock ingenting mindre
än andäktig. Svartsjukans onda ande skyr icke ens för Guds
hus. Hennes blickar ila oupphörligen mellan Ida, som sitter
bredvid, och fästmannen, som står i predikstolen. Ju mer
hon betraktar predikanten, desto mera finner hon hans
utseende förändradt. Hans ansigte är liksom förklaradt, och
den röda näsan finnes ej mer.
»Ah!» utbrister hon slutligen; »han har sminkat sig,
han har kritat sin näsa!»
»Ve mig olyckliga!» tillägger hon strax derpå; »aldrig
har han gjort detta för mig, den röda är god nog åt mig!
Det är endast för henne, för henne han kritar sin näsa!»
Den arma Sofie faller i nya konvulsioner. Det blir en
förfärlig uppståndelse. Sofie bäres in i sakristian. Hon ligger
länge sanslös, oaktadt bondgummorna föra till hennes näsa
nypor af rifven pepparrot, något som de alltid bruka ha med
sig, för att icke sitta med torra ögon i kyrkan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
