Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLYCKLIG för sin skönhet.
263
deremot icke sägas 0111 frun i huset. Hennes man, hvilken
ditintills icke vetat någonting bättre än sitt stall och sitt
fähus, började nu visa en särdeles förkärlek för
barnkammaren, och så ofta han kom från staden, hade han med sig
tårtor och konfekt åt barnens guvernant. Hustrun såg den
ena konfektpåsen efter den andra raka sin näsa förbi. En
dag hörde hon honom beklaga sig öfver, att han i sin
ungdom icke lärt annat än det välsignade åkerbruket, att han
inte fått lära musik, dans m. m.
»Du är då rent af förryckt!» utbrast frun.
Patronen gjorde en grimas, men svarade ej. Hvarje
dag for han till staden och dröjde der några timmar, utan
att låta någon veta hvad han gjorde der. Man såg likväl
på hans mystiska min, att han hade något ovanligt för sig,
och man hörde honom gnola på några melodier, mer eller
mindre falska.
Tidigt en morgon väcktes hustrun af ett besynnerligt
ljud från gården. Hon stiger upp och öppnar sakta fönstret.
Då ser hon i månskenet en kort och tjock figur, stående vid
fönstret till Idas kammare, skrålande på det jemmerligaste
och under det mest skorrande ljud från gitarrens strängar.
Aha! Det var då derför han så ofta for till hufvudstaden!
Hustrun fyller genast ett handfat med vatten, skrider in i
rummet näst intill Idas, öppnar lika varsamt fönstret dertill,
och just som trubaduren dernere tittar uppåt, utsträckande
halsen för att få fram sitt finaste q, som det heter, hvälfver
hon tvättfatet midt öfver hans hufvud.
»Uschl» klagar trubaduren och försvinner.
Så belönas kärleken för det sköna, när en hustru får
utdela priset.
Följden af den olyckliga serenaden blef emellertid, att
den oskyldiga Ida måste, för sämjans bibehållande inom hus,
söka sig ett annat hem, och hon kom till en äldre och
lugnare familj. Hos denna blef hon bekant med den, som
snart blef hennes make, en ansedd embetsman vid länsstaten.
Blef hon väl ändtligen lycklig då? Hennes man kunde långa
stunder ligga vid hennes fot och kyssa hennes händer. Men
när han gick, stängde han henne inne, låste till med dubbla
lås, svartsjuk på alla och på allt — svartsjuk på solen, som
brynte liljorna på Idas panna, svartsjuk på snön, som kylde
rosorna på hennes kind. I nära tjugu år räckte denna lycka
i kedjor, denna sällhet bakom lås och bom; och hon kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
