Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var slut på marseljäsen, och en graftystnad följde
på den. Det var sista gången jag hörde den i kör. En
timme senare hörde jag Hertha Westerstrand sjunga sina
ypperliga spanska nationalvisor under det lifligaste bifall, ty
ingen sjunger dem som hon.
Sorg och död vid Rue Croix des petits Champs, glädje
och lif vid Rue d’Anjou, och det nästan i samma andetag.
Sångens lön var olika. Men så går det till i Paris.
Tredje dagen.
Tredje dagen, som var onsdagen den 3 december eller
dagen efter Napoleons statskupp, satt jag frukosttiden ånyo
hos madame Davis. Derinne var mer folk än vanligt, alla
med hemlighetsfulla ansigten och talande med svag röst.
Den vackra »Mon-bijou» syntes blek och tankfull, och hennes
blickar riktades som oftast på den tillslutna dörren till ett
inre rum. Jag saknade »Le Pays», en tidning som jag
vanligtvis läste. Den redigerades af den sedermera så bekante
La Guéronniére, men under Lamartines auspicier, liksom
»Le Siécle» samma tid under Cavaignacs. Afven pressen
sökte lysande skyltar.
Dels för att söka »Le Pays», dels och kanske förnämligast
för att tillfredsställa min nyfikenhet med afseende å
det der inre rummet, hvars dörr »Mon-bijous» ögon så troget
bevakade, passade jag på vid ett tillfälle, då hon vände
ryggen till, och gick in i detta rum. Jag fann kring ett
bord flere unga män, somliga i blus, andra i vanlig bonjour,
men öfverst vid bordet monsieur Felix Damien med
hufvudet högre än de andra. Inbegripna i det lifligaste samtal,
tystnade de tvärt vid mitt inträde, mätande mig med blickar,
hälften oro, hälften hot. Men Damien böjde sig ned till
de närmaste och hviskade något till dem. Han hade sett
mig några gånger på detta ställe, visste förmodligen, att jag
var främling och att jag icke gerna kunde räknas till »les
mouchards». Församlingen lugnade sig.
Jag bad om ursäkt och frågade efter »Le Pays», och
en af blusarna räckte mig ett af de tidningsblad som lågo
på bordet. Bland dessa såg jag äfven en större uppslagen
karta öfver Paris.
»Den stackars Lamartine!» yttrade Damien, med
anledning af »Le Pays». »Att fyra månader ha regerat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
