Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ja, ty jag tyckte, att efter mig hitbars en viss person,
som mistat begge armarna och begge benen och hufvudet
till på köpet.»
»Och hvem var denne person?»
»Le grand imbécile,» svarade patienten.
»Le grand imbécile» var ett öknamn på^Louis Napoleon,
förmodligen med anledning af hans uppträden i Strassburg
och Boulogne. Men det öknamnet har han dock icke gjort
sig förtjent af. Hade Louis Napoleon från första början varit
mer fruktad och mindre föraktad, hvem vet om han då
blifvit Frankrikes kejsare 1
I en af de innersta sjuksalarna funno vi en hop unga
herrar samlade kring en säng, men så tätt, att de
undanskymde för oss den som låg i sängen. Det var professor
Roux’ kliniska elever, till hvilka äfven några främmande
läkare slutit sig. Vi närmade oss denna grupp och hörde
en röst — professor Roux’ — yttra följande:
»Messieurs, här ha vi en af de svårast blesserade från
barrikaderna. Karteschkulan har krossat begge benen ofvan
knäet. Dertill har högra axeln, förmodligen under fallet,
vridits ur led, hvilket gör skadan ännu mer komplicerad.
En amputation af begge benen vore vid en sådan casus
för-gäfves. Patienten har förlorat för mycket blod och befinner
sig redan i ett anemiskt tillstånd. Under operationen doge
han bestämdt.»
Efter dessa ord lemnade Roux med sina elever denna
säng och gick till en annan. Men jag stod qvar, ty hvad
jag nu såg fastnaglade för en stund mina fotter vid golfvet.
På sina knän vid samma säng låg en ung qvinna, omslutande
med begge händerna patientens ena hand, under det att
hennes ansigte höjde sig öfver hans, redan betäckt af dödens
blekhet. Jag tyckte mig upptäcka några lätta konvulsiviska
ryckningar i detta ansigte. Men snart utbredde sig deröfver
ett lugn, ett marmorlugn, som ingenting mer tycktes kunna
rubba.
Jag såg den unga qvinnan föra sin mun till hans ögon
och sedan sitt öra till hans mun liksom för att lyssna.
»Död!»
Detta ord hörde jag tydligt, och jag tyckte att det
oupphörligen upprepades. Men aldrig har jag hört det uttalas
så, och icke heller kom det från en mensklig tunga. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
