Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Slutligen hade hon ett vackert mörkbrunt sto med
namnet Lotta, uppkalladt efter henne sjelf. Lotta, som
aldrig spändes för mjölkkärran, begagnades icke oftare, än
när frun i sin lilla trilla, hvilken visst icke saknade fjädrar,
skulle till Stockholm för att indrifva sina fordringar —
något som hon aldrig besvärade mannen med — eller när
hon besökte Djursholm och sin patron, hvilken icke var
någon mindre personlighet än framlidne statsrådet grefve
Wirsén.
Fru Grönlund stod fullt upp lika högt i gunsten hos
grefve Wirsén, som grefven hos Carl XIV Johan, dock med
den skilnaden, att konungen icke alltid med samma goda
min lyssnade till sin ministers anföranden, som grefven till
sin arrendatorskas. Wirsén, like stor landthushållare som
statsman, kunde hela timmar språka med fru Grönlund om
allt hvad till ett väl ordnadt landtbruk hörde och följde
merendels hennes råd.
En gång skall grefven till och med ha sagt henne:
»Om min goda fru Grönlund så visst bure byxor som
hon bär kjortel, gjorde jag henne bestämdt till inspektor
öfver alla mina gods.»
»Bah, nådig grefve!» skall hon då ha svarat; »hvad
skulle väl jag med ett så simpelt och oansenligt plagg!...
Och för resten har jag på något ställe läst om en drottning,
som, fast hon bara gick i kjortel, likväl gick ganska
hårdhändt till väga både med grefvar och baroner.»
För öfrigt kan man icke säga, att hon sjelf gick
hårdhändt till väga med sin man, om hon också skämtade på
hans bekostnad och lät honom färdas på den obeqväma
mjölkkärran, hvartill hon, såsom jag nyss visat, hade sina
giltiga skäl.
Så hände det icke sällan, att Grönlund, vid sin
hemkomst från staden sent om qvällen, befanns något för väl
plägad, så att han, liksom mjölkflaskorna, hade svårt att
genom eget bemödande komma ned från kärran. Det
oaktadt hörde man aldrig den enväldiga herskarinnan brumma,
utan tvärtom med det gladaste lynne i verlden ropa till
sina pigor:
»Se så, skynda er nu, flickor, och bär genast in min
man och mina flaskor.»
Vid tanken på detta och många andra äktenskap,
deruti än mannen och än qvinnan varit den allrådande, har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
