Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öppnade balerna på logen eller annanstädes, der det dansades
eller lektes, och när han gick till kyrkan, gick han i
galoscher och med paraply, n. b. då det var solsken och
vackert väder.
Den andre frälsebonden hette Olof Andersson, hvars
äldsta barn var en tjuguårig dotter med det gammalbekanta
namnet Karin, hvilket sedermera illustrerades med det, oss
veterligen, ditintills obekanta tillnamnet »Smörblomman i
Danderyd».
Allmogens skönhetsbegrepp äro, som vi veta, något olika
våra. Folket på landet tycker mest om den runda
ansigtsformen med de bjertröda, fylliga kinderna och ratar icke den
brunstekta oppnäsan, som mellan sina begge lingonkullar
pekar mot skyn. Den smärta växten anses för klemig för
en bondflicka, och den lilla fina handen fördömes såsom
alldeles oduglig för räfsan och spaden, och ju större fötter
hon har, desto stadigare är hon i arbetet och i dansen.
Stadsfolket tycker om ovalen med de fina, regelbundna
delarna, sådana som antiken utvisar dem; det misstänker en
röd kind för att vara kyld; det älskar det smärta lifvet, så
lagom att kringknytas af en arm; det afgudar den lilla hvita
handen, som leker kurragömma i de stora, och ju mindre
fot, dess större dess makt.
I ett öfverensstämmer man dock med allmogen, nämligen
hvad ögonen beträffar. Dessa må nu vara bruna eller blå,
gröna eller grå, blott de äro stora och klara, så skattas de
lika högt af alla, liksom dagens sol och nattens stjernor.
Karins ansigte var af det senare slaget och derför
gingo hennes behag i början förlorade för Danderyds söner.
Men när dessa, vid sina många besök i Stora Badstugatans
krydd- och hökarbodar, beständigt hörde talas om den
gudomliga Karin i Danderyd, började slutligen äfven de tro
på hennes gudomlighet.
Erik blef förvånad, när han hörde att Karin hade ett
hår, som, när det var hopbundet, liknade en knippa
solstrålar, och, när det utsläpptes, liknade ett vattenfall, i
hvilket solen brann. All denna härlighet hade Erik icke
märkt. Tvärtom hade han varit besvärad af Karins långa
hår, som alltid for honom i ögonen när han dansade med
henne. Äfven hade han hört de andra gossarne på spe
säga, att Karin hade så mycket lin på hufvudet, att hon
deraf kunde väfva ett dussin lakan till dess hon skulle stå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
