Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han kunnat svära på att den »store» sjelf skrifvit
recensionen.
Men om hela den öfriga personalen fanns ingenting
omnämndt. Det var som hade de aldrig funnits till.
Klockaren kastade brefvet jemte recensionerna på elden
och tänkte från den dagen lika litet på den »store
Stollengren» som på partituret till »Gubben i bergsbygden».
Sålunda förflöto våren och sommaren.
Hösten, ovälkommen för nästan alla, utom för
spannmålsspekulanter och vedhuggare, luggade på gammalt
skolmästarvis de surmulna löfskogarne, förmodligen i hopp att
till ett annat år få dem mera hyfsade, blomstrande och glada.
Tidigt en eftermiddag i midten af oktober kommo
Malm och hans hustru från länsmannens gård, der de tagit
sin middag, och skulle begifva sig hem, följande stora
landsvägen, emedan de regniga dagarne gjort den vanliga
gångstigen öfver ängen för svår att beträda.
Plötsligen och på en gång, liksom de blifvit gripne af
samma tanke eller känsla, stannade de vid åsynen af en
person, som gick ett stycke framför dem på vägen. Den
ifrågavarande personen hade Petter Alms gestalt; men hans
gång, förr så rask och tillitsfull, var nu långsam, nästan
som en gubbes.
Med ett glädjerop skyndade klockaren och hans hustru
efter den gående, och snart låg Petter Alm i sina gamla
vänners armar.
»Säg ingenting, fråga ingenting!» suckade Petter efter
att ömt ha besvarat de smekningar, hvarmed han
öfverhöljdes. »Jag skäms så jag vore färdig rifva mina ögon ut
och kasta dem i diket der, om jag inte trodde mig behöfva
dem ibland för att gråta öfver allt mitt elände.»
»Nej, kära Petter,» sade klockaren, »vi skola ej säga
något, ej fråga något, ty hvartill tjenade väl det?... Du är
återkommen, och må det vara nog för vår glädje!... Du
gick nu för att söka oss, och tack för det!... Följ oss nu
hem, kära barn, och vi skola hålla högtid, liksom hade
midsommaren redan återvändt till vår bygd... Kom, kom!
Inga andra ord än välkomstens och glädjens!»
De åtföljdes in i den gamla stugan.
Nu först märkte klockaren och hans hustru, att deras
gunstling blifvit mycket blek sedan de sist sågo honom, och
att hans ögon icke hade samma glans som förr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
