Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Du klagar ju som hjeltinnan i den sorgligaste roman!»
anmärkte Marie, i det hon vårdslöst kastade ena armen
öfver soffgafveln.
»Nå, är den inte sorglig nog?»
»Men det beror ju af dig sjelf att ge den det gladaste slut.»
»På hvad sätt?»
»Ryck slöjan från ditt ansigte, räck den dystre riddaren
din hand, se honom för dina fötter och blef gästgifverska
på Ensta.»
»Om han såge mitt ansigte, skulle han fly,» svarade
Aurora; »hans kärlek till mig och hans tro på dygden voro
ett hos honom... den ena föll med den andra.»
»Hela verlden tror på dygden, men hvem är dygdig!»
yttrade Marie.
»Att återväcka till lif denna kärlek och denna tro,»
fortfor Aurora, »vore lika omöjligt som att ånyo sätta lif i
den blomma, hvilken en gång slitits från sin stjelk... Och
om det också lyckades att återföra honom till mig, skulle
väl han egna mig den aktning som är enda vilkoret för
kärlekens varaktighet? Nej, det kunde han icke... Det är
hårdt att så skall vara, men sådan är nu en gång för alla
verldens dom... Man kan höja sig i Guds ögon, men icke
i verldens. Man fordrar af oss ånger, men vägrar oss sin
förlåtelse. Menniskorna ha samma instinkt som de vilda
djuren: en gång sårade, återvända de aldrig mer, och de ha
rätt deruti. Att begära verldens aktning och skydd, sedan
man en gång trampat dess lagar under fötterna, det är
detsamma som att inträda i det hus, hvars grund man
undergräft. Tak och väggar falla ned och förkrossa oss!»
Aurora tystnade, ty Petter Alm visade sig ånyo. Han
medförde champagne och vatten jemte glas för hvardera af
dessa drycker.
Sedan champagnekorken sprungit i taket, fylde Marie
de begge glasen med den fräsande drufvan.
»Gör oss sällskap, herr gästgifvare,» uppmanade Marie,
förande sitt glas till sina läppar, »och var obekymrad för
glasens skull: min vän dricker intet, hon är sjuk och,»
tillade hon, närmande sig gästgifvaren och talande med
lägre röst, »något sinnessvag... Det är egentligen för att
motionera henne som vi i dag gjort denna långa lustresa.»
»Värdigas ursäkta mig, sköna dam,» svarade f. d.
aktören; »men mitt hufvud tål inte vid denna dryck.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
