Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öron lidit nog af den smälek och förbannelse man hopat
öfver ert namn! Har jag inte sjelf en gång varit nära att
bli mördad för er skull! Vill ni nu kasta öfver mina grå
hår den nedrigaste, den svartaste beskyllning, som någonsin
fallit öfver ett oskyldigt hufvud?»
»Akta dig, qvinna! Akta dig!» gnisslade procentaren.
»Det var då för att slutligen få döda mig med en
gräslig lögn, som ni nyss öfverhopade mig med de många
smekorden!» återtog den uppretade gumman. »Ni är ett
vilddjur, en tiger, som leker med ert offer, innan ni slukar
det!... Men om jag också i långa år varit er slaf, vill jag
likväl aldrig bli ert offer... Jag går hellre kring
landsvägarna och tigger, än äter ett tårblandadt bröd i detta
fördömda hus.»
»Så säg mig då, markatta!» ropade procentaren,
fattande hårdt om Saras ena arm, »säg mig, hvem den hvita
gestalten är, som nattetid spökar kring mitt hus och hvarom
bygdens folk allmänt talar?»
»Jaså, jag skulle vara denna spökgestalt!» frågade Sara
med ett föraktligt löje.
»Hvem utom ni eller jag skulle om natten våga ströfva
öfver denna gård, utan att lefvande slukas af mina
lössläppta hundar! Hvem? Hvem?»
»Hvad vet jag!» genmälde gumman; »jag är för gammal
för att tro på tokigt folks prat... Men det kan jag säga
er, Brodén, att börjar äfven ni få syner, då är det förbi
med den enda glädje ni haft och velat ha här i verlden,
då skall snart silfret kyla som is och guldet bränna som
eld mellan edra fingrar.».
»Men någon måste det vara!» skrek procentaren,
springande fram och tillbaka mellan salen och sängkammaren med
begge händerna i sitt hufvud; »jag ser det hvarje morgon i min
kassakista... Någon har varit inne här, någon måste det vara!»
»Kanske ert eget onda samvete, som, söfdt om dagen,
vakar om natten och spökar både utan och innan,» menade
Sara; »men i stället att vara en hvit gestalt, såsom det
berättas, borde den vara svart, ja, svartare än natten.»
»Hvad pratar ni, käring!» skrek kommissarien, stannande
framför henne; »samvete!... Bah! Hvad är samvete?»
»Jo,» svarade gumman, »samvetet är en käpp, den man
alltid använder för andras rygg, men aldrig för sin egen...
Men hur länge ni slår och slår, brister slutligen käppen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
