Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sitt tillnamn »Ungresen på Berga» fick han för sin
herkuliska gestalt och sin deremot svarande kroppsstyrka.
Tre mans börda ansågs lätt för honom; han kunde
utan annat biträde än sina begge armar och sitt ena knä
upplyfta och qvarhålla den tyngsta bakvagn, under det man
fråntog, smorde och åter påsatte bakhjulen.
Man berättade, att en adelsman från södra Sverige, sjelf
bekant för ovanliga kroppskrafter, enkom rest till Berga
för att göra ungresens närmare bekantskap.
Omfamningen hade varit berserklik. En hel
gärdesgård stupade dervid, och gärdet såg ut som hade plogen
nyligen gått deröfver.
Adelsmannen glömde aldrig denna lustresa, fast han
ogerna talade derom, och unge Pettersson yttrade: »Ovanligt,
att en menniska reser så många mil enkom för att
kostnadsfritt uppmäta främmande egor, men allra ovanligast, att han
endast mäter dem med sin rygg.»
Hans ansigte var vackert och uttrycksfullt. Den unga
damen på —näs, som besparat oss besväret att orda mycket
om ungresens inre egenskaper, hade icke beskrifvit hans
ansigte; men troligtvis var äfven detta upptaget i
meritförteckningen, ehuru hon icke påpekade den punkten för andra.
Evas dotter låter ofta mycket gälla för en bisak i andras
ögon, som likväl, åtminstone i början, varit en hufvudsak
i hennes egna.
Det fanns i Konrads ansigte något som en qvinna alltid
måste tycka om, nemligen ett naturligt och mildt allvar.
Hon kan på en bal fördraga en oupphörligt skrattande
kavaljer. Kanske tror hon det höra till dansen eller
dansmusiken; men en aning säger henne, att lifvet i allmänhet
icke är att skratta åt och att allvaret är en säkrare
ledstjerna än det eviga löjet.
Förskräckligt är att upptäcka en gubbes tanke på ett
barns panna, och icke stort bättre att se andra något äldre
ungdomar hopskrynkla sina ansigten liksom man hopskrynklar
rosenfärgadt papper, allt för att låta påskina ett slags vishet.
De föreställa sig, att man ej kan vara vis utan ett
dystert ansigte, då tvärtom visheten ofta gifver det åldrigaste
anlete en glans, som fördunklar mången blomstrande kind.
Endast dåliga fysionomister låta lura sig af dessa
grimaser. Qvinnan, om hon också icke känner verlden,
känner att detta surmulna allvar icke är djupare och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
