Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
planscherna skådat skall jag aldrig i verkligheten få se, aldrig få
beundra jättedimensionerna, som väcka åskådarens häpnad.»
»Tillåt mig visa fröken min lilla kyrka,» fullföljde han,
i det han förde henne till fönstret, framför hvilket på ett
bord stod modellen till en kyrka i götisk stil. »Jag har
också försökt mig på ett storverk, men som väl aldrig blir
annat än en leksak.»
En stråle af den klara morgonsolen förgylde nu så
vackert den lilla kyrkan.
»Aldrig skall jag se denna spira höja sig mot skyn,»
sade han med stilla vemod i sin stämma; »aldrig lyssna till
orgeln inom dessa murar, och ingen skall, när han går förbi
denna port, säga: denna kyrka är ändå inte så oäfven, ändå
ej så ful... Men jag är otacksam, jag har vid denna modell
haft mina gladaste stunder.
»Alla kyrkbänkarne derinne ha varit öfverfylda af mina
förhoppningar... De trängdes på gångarna, de stodo utanför,
de kunde icke alla rymmas i min kyrka... Från denna lilla
predikstol har mitt hjerta talat till dem, från denna
orgelläktare har det spelat och sjungit för dem, och när de gingo
ut, stodo de långa stunder utanför, beundrande fönstrens
bågform, takets originella list och murarnas många nischer...
Men nu är kyrkan tom och hela min församling borta...
I kyrkogården här rundtomkring hvila de alla nu, och
gröna tufvor växa öfver deras grafvar!»
Marie Louise, som med hämmad andedrägt lyssnat till
hans ord, såg en tår rulla från hans öga och falla ned på
det lilla tornets spets, der den nu, af solljuset genomträngd,
glänste som en gyllene kula.
Hon förde till sina ögon sin fina, spetsrika battistduk,
men när hon tog den från ögonen, förde denna med sig
några tårar från ett ömt och deltagande hjerta. Kanske
erfor hon nu för första gången i sitt lif, att den sorglösa,
solbeglänsta stig, på hvilken hennes ungdom dansade fram,
icke blifvit allas lott här i verlden.
Hennes blickar sökte ånyo fönstret. Den förskönande
solstrålen hade flytt. Men ännu stod byggmästaren sorgsen
och böjd öfver sin fattiga kyrka.
Längre fram på dagen rullade grefvens vagn långsamt
och försigtigt utför Berga backe. Kusken satt på sin gamla
plats, och med stark, af motgången pröfvad arm höll han
inne det något oroliga spannet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
