Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Jag skall ej heller svika det, lita på det... Ah, nu
äro vi framme.»
De körde in på den lilla vägen och funno vid dess
slut framför sig en ofantlig askhög, ur hvilken grundmurens
stenar här och der uppsköto.
Pettersson band hästen vid ett träd nära vägen.
»Om jag varit det allraminsta förtänksam,» sade han,
»hade jag på Ensta försett mig med nödiga redskap, ty det
är gudnås inte alla som kunna bryta guldgrufvor med blotta
händerna... men jag undrar om inte stegen finns qvar.»
»Ack nej, den brann upp med allt det öfriga,»
upplyste gumman.
»Nåväl, man får hjelpa sig så godt man kan... Låt oss
nu fortsätta vår upptäcktsresa... Vi ha inte att kämpa mot
väder, vind och myteri, såsom den stackars Columbus hade.»
Derefter styrde de inåt skogen.
De af träden, som stodo askhögen närmast, voro svedda
af elden, och öfverallt stötte man på de jordhögar, som
kommissarien uppkastat under sina fruktlösa försök att
återfinna sitt förrädiska guld.
De hade tillryggalagt ungefär fem minuters väg, då
gumman plötsligen stannade, ryckande sin följeslagare i armen.
»O, min gud, se, se!» ropade hon med förfärad uppsyn.
»Hvad är det att se?»
»Den der stora roffågeln som nyss flög upp!»
»En slaghök,» upplyste Pettersson, »rätt ståtliga
vingslag minsann... Hade jag min bössa, skulle dessa präktiga
vingar snart pryda min mössa.»
»Men att han just skulle flyga upp ur det der trädet!»
yttrade gumman.
»Hvilket träd?»
»Det der som ni ser,» fortfor hon pekande.
»Den der gamla, murkna eken?»
»Ja, just i det trädet är det.»
»Aha, vi äro vid målet... Jaså, du har blifvit en
girigbuk på gamla dagar,» tillade Konrad, läggande handen på
skogens gamle konung.
»Men roffågeln!» mumlade gumman.
»Är kommissariens hamn efter döden, tror ni,» inföll
Konrad. »Hade det så varit, min själ han då tagit till flykten
för oss, ja inte ens för ett helt regemente. Det var således
mot denna ek han reste stegen.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
