Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jernbäraren - 1. Blå duken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nog svärta ned sig mot det tjocka sot, som låg utbredt
deröfver och med hvilket smink hans händer likaledes voro
öfversmetade.
Hans följeslagare bar blott ett lärftsförkläde, skiftande
af många slags färger och liknande en rättskaffens
färgargesälls. Båda buro svarta läderkasketter, djupt nedtryckta
öfver pannan.
De ord, de med hvarandra vexlade, voro dock icke
särdeles befryndade hvarken med härden eller kypen.
»Det är inte utan en viss oro,» sade färgaren, »jag
följer dig på dessa lustvandringar. Tänk om någon kände
igen oss der vi stå raklånga framför disken för att betala
vår kostliga förtäring! När jag nyss såg, hur det lyste i
Rejsens källarfönster, kände jag mig verkligt sugande.
Finkelsupen och dubbelölet i all ära, för att inte på förhand
lofsjunga den vanliga krogsyltan, porfyren lik till utseende
och kanske äfven till smak, men det säger jag dig, min
hedersbror, att det fordras minst en butelj champagne för
att försona gommen och strupen med de lidanden, som
vänta dem båda.»
»Skymfa inte Blå duken, min bror, innan du lärt känna
fru Strömqvist och hennes ärtmjölspannkakor,» svarade
smeden, »jag försäkrar, att du ska bli fullkomligt mätt.»
»Mätt? — Det är jag längesedan och det på hela
härligheten — det fördömda förklädet snärjer in benen på mig,
och kallt är det, så att hin håle kunde frysa näsan af sig.»
»Din dagdrifvare! Den arbetsdrägt du bär borde stämma
ditt sinne för allvarsammare betraktelser. Hvad skulle du
väl säga, om du till alla delar nödgades spela den roll, du
åtagit dig i afton? Föreställ dig att du ligger på knä vid
en isvak, sysselsatt med att skölja garn och lärftstycken,
sedan du nyss förut stekt dig framför kypen — aj! — Jag
vrickade foten ur led på den satans träskon! — Vänta tills
jag får skrapa undan snön — jag skall väl ha mig en snufva
till på halsen, innan jag ger mig, kan jag väl tro.»
»Månn tro det, du kropp af jern, du själ af Dannemora
stål! Finner du då sent omsider hur galen du är! Den, som
vill studera folklifvet, bör åtminstone kunna gå på träsko
utan att vricka foten.»
»Alldeles falskt, min bror! Ty i sådant fall vore ett
studium ingen ansträngning, som det likväl måste vara för
oss, förvekligade af uppfostran och vana. Gifve Gud, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
