Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jernbäraren - 3. En arbetares dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för något nytt! — Tack skall du emellertid ha, Axelson!
Aldrig glömmer jag den tjenst du gjort mig och min vän.»
»Ni bo på Norr, smågossar, men innan ni hunnit
halfvägs, ha ni frusit ihjäl, så handtverksgesäller ni ä’. — Jag
måste ta er hem till mej — jag gör det ogerna, men det
kan inte hjelpas — nöden har ingen lag — låt oss skynda!»
Och dermed sträckte jernbäraren ut sina långa ben och
satte sig i spetsen för tåget.
Det bar uppför »Sista styfverns trappor», man lunkade
förbi Katarina kyrka och stod snart utanför ett mindre
trähus vid en smal gata. Jernbäraren öppnade porten, och
de tre nattliga vandrarne letade sig uppför en smal trätrappa.
»Här ha vi en lång, smal gång,» sade jernbäraren,
»min dörr är längst bort — gå försigtigt och följ efter mej!»
Dahl och Jäger följde efter, famlande i den trånga,
mörka gången; men när den förre, som snuddade med handen
vid ett dörrlås, icke kunde underlåta att vrida derpå,
öppnade sig en dörr.
Dahl tittade in i rummet, men gaf till ett rop af
förskräckelse.
»Hvad var det?» frågade jernbäraren.
»När jag skådade in i det der rummet,» svarade Dahl,
»såg jag en likkista — månens sken på plåten och
bleckstjernorna öfverraskade mig.»
»Der hade ni för titta,» yttrade jernbäraren; »när man
för första gången går in i ett hus och stöter på lik, bådar
det intet godt.»
»Hvem är död?» frågade Jäger.
»Madam Nyberg, tvätterska i lifstiden, en beskedlig
gumma, som tvättade åt många bättre och förnäma herrar.
— — Hade fröknarna och mamsellerna i Stockholm vetat
hvad hon visste, så hade, tro mej, damernas giftassjuka
blifvit kurerad. — Men här är min dörr — jaså, hon har
hört oss — min snälla Anna har inte lagt sig än.»
Och från den öppnade kammaren strålade ett ljus; men
hon som bar ljuset och mottog de inkommande, strålade
som en uppenbarelse.
En hög, smärt gestalt i grof ylleklädning visade sig i den
tarfliga kammaren; men ansigtet, som ur en sky af blonda
lockar smålog mot de inträdande, var outsägligt intagande.
Man behöfver icke vara handtverksgesäll för att
förbluffas af en sådan syn, vare sig om dagen eller natten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
