Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jernbäraren - 3. En arbetares dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men hon log ej längre. Med förskräckelsen i sin blick
kastade hon sig om jernbärarens hals.
»Gud i himmelen! Hvar har du varit, pappa?» ropade
hon. »Ditt hufvud blöder, du har blifvit slagen! — Hvem
har slagit dig?»
»Se så, din trollunge, låt bli mej!» puttrade
jernbäraren. »Ser du inte, att jag har främmande — en smed
och en färgare — två dugtiga arbetare, må du tro — det
här är Anna, dotter min — en snäll flicka — men rädd
som en backhare, när det händer hennes far något — liknar
mor sin som ett bär — såg inte heller så illa ut, salig
gumman min — hon var rätt vacker ännu, när hon stod
lik här i rummet — — man ska vara jernbärare, som jag
är, för att kunna bära en sådan förlust — du har eld i
kakelugnen, det var bra — du står och stryker, ser jag —
det var snällt af dej, min lilla Anna.»
Jäger och Dahl kunde ej taga sina ögon från den sköna
gestalten, som sprang kring rummet, för att stöka i ordning
och taga det nystrukna linnet från stolarna.
En stor skål, fyld med vatten, framsattes, och en
allmän tvättning börjades. Dahl såg sig derefter i den lilla
spegeln, som hängde midt emot på väggen, och började
med förtjusning igenkänna sitt verkligen vackra ansigte.
Med mera djerfhet än nyss mötte han den sköna flickan,
som stod bredvid med handduken i sin hand. Han började
framstamma några vanliga artigheter, men hejdades midt i
loppet af faderns blick och Jägers miner.
På en vink af fadern flög Anna till ett skåp och
framtog derur diverse klädespersedlar.
»Jag sade er, att jag var strumpväfvare och,» yttrade
jernbäraren, »välj er hvar sitt par af de här — det är
skodon, tillräckliga att rymma en hel smedja, ja, till och
med ett färgeri, åtminstone af det slaget som herrarne
arbeta i — herrn, som miste sin hatt, kan taga den här —
jag har blott begagnat den en enda gång och det var på
min salig hustrus begrafning — jag höll den för ansigtet,
och många tårar föllo i den hatten — derför törs jag inte
nyttja den mer, ty den trycker mitt hufvud — herr
kurtisörens hufvud tryckes visst inte af så’na småsaker.»
Det låg något så högtidligt sorgligt i den starke
mannens ord, att våra tvänne äfventyrare icke en gång förmådde
öppna sina munnar för att tacka den välvillige värden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
