Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jernbäraren - 4. Ett hållet löfte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig uppför trappan och nu hade svårt att hitta på låset.
Han skyndade upp från soffan till dörren och öppnade den.
Men det var ingen vän med svaga knän, utan en
arbetskarl, som med stadiga ben beträdde salströskeln och
stannade med ryggen mot dörren.
Brukpatronen vek några steg tillbaka.
»Har jag den äran vara känd?» frågade karlen med
låg stämma.
»Jo, jag tror väl,» stammade Dahl något förlägen, »jag
tror väl — ah, det var sannt det — Axelson — min vän
Axelson — välkommen — tack för sist — det var — det
var längesedan vi träffades.»
»Ja, det var längesen vi träffades,» svarade jernbäraren,
som lade särskild tonvigt på ordet vi.
»Hur står till, min hedersvän? Hvad roar ni er med
denna vinter? — Med strumpväfnad, kan jag väl förmoda.
— Men det var sannt — hur mår — hur mår —»
»Anna, menar ni,» inföll jernbäraren, »jo det är just
om henne jag vill tala med er, min herre!»
Dahl skiftade färg, men bad likväl med synbar artighet
sin gäst stiga fram och sitta.
Jernbäraren förde oförmärkt handen bakom sin rygg
och sköt regeln för salsdörren, hvarefter han närmade sig
Dahl, som tagit plats på divanen.
»Anna,» fortfor han nästan hviskande, »bekände härom
dagen för mej allt — allt — förstår ni, herre — allt! —
Hon ville det inte, ty midt i eländet af sin vanära älskar
den arma qvinnan ännu sin bödel — men hon måste det
— — ja, herr brukspatron, hon har bekänt allt!»
Dahl lutade sitt hufvud bakom lampans kupa för att
tända sin slocknade cigarr, eller, rättare sagdt, för att dölja
sin oro.
«Nå, efter ni nu vet allt, min vän,» yttrade Dahl,
som så småningom hemtat sig något, »så låt oss tala öppet
och utan omvägar med hvarandra. — Hvad fordrar ni att
jag skall göra för er dotter? — Hvad skall jag göra för
Anna?»
»Ingentingl» svarade jernbäraren ännu hemskare.
»Ingenting, min vän?» anmärkte Dahl, hvars oro tilltog.
»Ni behagade nyss fråga mej, herre, hvad jag denna
vinter sysselsätter mej med — — jag har, som ni vet,
varit jernbärare om somrarna och strumpväfvare om vintrarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
