Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Jernbäraren
- 6. Ett barns leende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Följande dagen satt Jäger i en kammare i ett hus
vid en aflägsen gata å Södermalm. Omkring honom på
golfvet sprang en tvåårig gosse, vacker som en kerub, liflig
som en springkälla.
Jäger lockade
gossen till sig och
satte honom på sitt
knä.
»Se på mig,
Adolf lilla!» bad han
gossen.
Gossen spände
upp sina stora ögon
och ryckte på samma
gång Jäger i håret,
hårdhändt nog för att
vara så liten.
»Pannan och
näsan,» sade Jäger för
sig sjelf, »hvad de
likna honom,
skolkamraten, ungdomsvännen — den
lättsinnige — och den
olycklige! — —
Munnen och hakan,
de tillhöra henne —
engeln deruppe! —
Men hvarifrån har
jag dina ögon —
dessa talande, djerfva ögon? — Ha! det är hans, jernbärarens!
— jag känner nog igen dem! — — Så omfamnar jag då
dig, mitt barn, mina trenne dyrbaraste minnen! — Vi skola
aldrig skiljas från hvarann!»
Barnet smålog emot honom.
Jäger kände sitt bröst fyllas af outsägligt ljufva känslor.
Det kunde ej vara annorlunda, ty englars leende
sammansmälte i barnets.
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Jan 6 18:27:05 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blanchesam/7/0046.html
