Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jernbäraren - 6. Ett barns leende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Jag har förstått dig, Anna; men din bekännelse har
för mig endast uppdagat en ny dygd, och inbillar du dig
att upptäckten deraf kan försvaga min känsla för dig? —
du vill släcka elden, men, vid Gud, det är ej med olja man
släcker den!»
»Men, Edvard!» utropade Anna, samlande sina sista
krafter. »Edvard, du vet kanske inte hur svag, hur
lättsinnig jag är — — jag känner mig nu ha styrka att omtala
allt för dig — — du känner hvad som har skett — men
du känner inte hur det skedde — — några dagar efter
den olycksaliga natten, då du och din vän följde hem med
min far, kom din vän ensam till mig — — pappa var
borta — — med tårar i ögonen ömkade han mig för den
stränghet, hvarmed pappa behandlade mig — för det hat
han hyste mot hvar och en, som hade den olyckan att
vara född i bättre vilkor än han sjelf — — Edvard! Jag
trodde dessa tårar, som jag såg för första gången, och
glömde min fars, som så ofta runnit af kärleksfull omtanka
för mig — — en sådan qvinna skulle du vilja ha till din
maka!»
Anna sprang upp från sätet, vridande sina händer.
Hennes yfviga lockar raknade och föllo stripiga ned öfver
skuldrorna vid ångestsvetten, som lackade på hennes panna.
På hvardera kinden brann en röd fläck, medan den öfriga
delen af ansigtet var kritfärgad.
»Men hämnden kom!» fortfor Anna; »straffet kom! —
mord! — sjelfmord! — en moder, som måste lefva skild
från sitt barn! — — slutligen en qvinna, som inte en gång
vågar bli lycklig vid en hederlig mans hjerta! — Det är
för mycket! — — för mycket! — Oh! —»
Det var också för mycket för den beklagansvärda.
Kindernas röda fläckar försvunno. En blodström färgade
de bleka läpparna. Den höga, smärta gestalten vacklade,
och när Jäger utur trädgården bar den sanslösa flickan,
kände han huru hon allt mer och mer stelnade i hans
armar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
